Jag känner av det ganska starkt nästan varje månad, men på olika sätt. Jag är dock naturligtvis alltid ful, det är liksom en grundregel inom allt som har med PMS att göra. Man är alltid skitful de dagarna. Det tror jag nog gäller alla.
Men sen kan det variera. Vissa gånger känner jag mig bara så himla nedstämd, tom på något sätt. Ingenting känns roligt, allt är bara grått grått grått och jag kan inte känna någon som helst entusiasm över någonting alls. Helst vill jag bara ligga ensam i sängen och stirra tomt ut i luften och vara ledsen över något som jag aldrig ens vet vad det är. Ibland orkar jag inte ens gråta.
Andra gånger är jag arg istället. Rosenrasande arg över egentligen ingenting. Jag kan bokstavligt talat känna hur ilskan bara väller upp inom mig, trots att jag inte ens är arg för något. Det är en väldigt märklig känsla faktiskt, att vara arg i hela kroppen utan att ha något att vara arg över. Ofta ringer Björn just då för att säga att han är lite sen, eller att han har satt mitt favoritprogram på inspelning, eller bara för att säga hej. Och då måste jag skälla ut honom, det bara kommer som en naturkatastrof som inte går att hindra, trots att jag vet att det är fel och att jag egentligen inte är arg på honom, så jag är så otroligt förbannad på honom just där och då att jag bara måste skrika för att inte spricka.
Och så håller det på, jag skriker på Björn och jag skriker på barnen. Sen faller jag ihop helt utmattad varje kväll efter den enorma ansträngning som det innebär att gå runt och vara så där jävla asförbannad och skrika på alla som finns i närheten.
Ibland gråter jag för att jag är så trött på att vara så arg, för att jag inte orkar längre och för att jag inte vill vara den där urusla mamman och flickvännen. Men hur mycket jag än gråter försvinner inte ilskan. Det är som att den flyttat in där permanent, satt upp gardiner och borrat upp hyllor och redan ordnat eftersändning av posten.
Tills jag en dag bara vaknar och plötsligt känner mig som vanligt igen. Och jag hoppas att jag känner så när jag vaknar i morgon, för nu är jag trött på att gå runt och vara så här förbannad. Jag vill kunna ta att barnen skriker och trotsar utan att jag själv skriker tillbaka som en ännu större treåring.
Under tiden äter jag choklad och tycker synd om mig själv.
14 kommentarer:
ja... precis. jävla pms.
Jag brukar förvarna familjen när det är dags. Som vid följande tillfälle:
Jag (irriterad): "Jag är ARG! Jag ska ha MENS!"
Sonen, då åtta år (efter en stunds funderande): "Det låter som om man är arg på MÄN!"
Om han bara visste hur nära sanningen han var..!
Åh jag är lika dan just i skrivande stund! Varför måste det vara sä här? Ingen fattar något heller.. Lycka till!
Jag rekommenderar en av världens bästa böcker: "Mamm- och Pappsagor av Gunnel Linde". Där finns Sagan om mamman som blev en drake - PMS har aldrig någonsin i historien skildrats bättre.
Trött jag blir. Jag heter inte Tid. Jag heter ju Trollmor. Dumma g-mail.
Jag blir precis likadan. Det är hemskt. Jag slängde muffins i väggen här hemma idag. Jättestolt. Några minuter innan jag läste ditt inlägg här lade jag upp ett eget inlägg om samma sak. Har en så klockren bild på pms. http://skissenochsmulan.blogspot.com/2011/03/jag-just-nu.html
Synd om oss.
Mmm. Min gräsliga argaledsna PMS har nu vid 40 års ålder resulterat i att jag faktiskt äter medicin veckan innan mens. Det tar bort de värsta utbrotten och den värsta ledsenheten. Lite knäppt att behöva äta medicin för det, men familjen och kollegorna är glada..
Finns det medicin mot humörsvängningarna? Det hade jag ingen aning om. Bra. Just ilskan och känslan av att inte bry sig, allt är likgiltigt är trist.
Åh jag förvandlades också till ett ettrigt litet monster av pms. Jag fick höra att omega3 kan hjälpa vissa kvinnor minska pms-andet. Jag har ätit det ett halvår och känner STOOOOR skillnad.
Det är gött att slippa vara sån. Det kanske du kan testa?
Jag har ingen mens längre, men jag har pms hela vintern ändå.... Annacarin
Singelmamman: Japp, Antideppresiva kan du få utskrivet för PMS och då äter man de två veckorna i månaden som är jobbigast.
Knapra SSRI (Prozac, cipramil osv) dag 14-28 i menscykeln. funkar finfint om man inte får så mkt biverkningar. Det finns egenltigen ingen officiel indikation för detta i Sverige, bara i USA (har med lagar och godkönnanden att göra) men hitta en vettig doktor (gynekolog) så blir det bra.
Det är mig du beskriver och det är så jäkla jobbigt.
Tror att jag ska bli galen på dessa humörssvängningar, ilskan är jobbig men nästan värre är dessa grå dagar när man just bara vill ligga på sängen och stirra i taket - så ledsen att man går sönder, över ingenting.
Har med åren lärt mig se mönstren men när jag var yngre trodde jag faktiskt att det var något allvarligt psykiskt fel på mig.
Det är inte riktigt rumsrent att vara blåarg på folk utan anledning eller ledsen utan vettig orsak.... min man fattar iaf ingenting trots att jag verkligen försöker förklara.
Tack för ditt inlägg!!
Precis så känns det.
Svårt att tygla känslorna.
Skicka en kommentar