Jag har väldigt svårt för febervarma kroppar. Det är obehagligt på något sätt när nån är så där varm som man bara kan bli av feber. Onaturligt liksom.
Man skulle väl kanske kunna säga att det är en fobi jag har. Andra är rädda för små husspindlar - jag är rädd för människor med feber. Helt normalt, inget vi behöver analysera på något sätt.
Det här har liksom inte varit något problem för mig tidigare, har Björn haft feber har jag helt enkelt låtit bli att krama honom. Men sen barnen föddes är det inte lika lätt längre. Av någon anledning blir de dessutom alltid extra klängiga när de har feber, och vill helst sitta i knäet hela tiden. Feberhet hud mot min hud. Lite som att dra naglarna längs med en griffeltavla.
Men alltså, annars är jag en bra mamma. När de inte har hög feber.
1 kommentar:
Även när de har vinterkräk? Jag är verkligen ingen vidare morsa när min unge går runt och är en tickande spybomb.
Skicka en kommentar