fredag 9 juli 2010

Stridslysten. Typ

Nu har jag varit hemma med Charles i över ett år. Vi kunde av olika anledningar inte dela den här föräldraledigheten, och det börjar kännas nu. Satan vad det känns. Jag håller så sakteliga på att förlora förståndet tror jag.

För ärligt, att vara föräldraledig är ju typ världens sämsta jobb om man ser till arbetsvillkoren. Man har aldrig några raster, jobbar betyyyyyydligt mer än 40 timmar i veckan, har inte ens någon restid till och från jobbet att vila upp sig på, får kläder nerfläckade hela tiden, har ständigt sovande jour utan att få extra betalt för det, får knappt betalt överhuvudtaget trots den enorma arbetsinsatsen -hur i helvete kan facket tillåta den här sortens arbete egentligen?

Jag kräver ett fett skadestånd för att jag behövt slita ut mig på det här viset i drygt ett år nu. Jag är beredd att ta det upp till högsta instans - bring it on!

Eller så nöjer jag mig med lite choklad. Det beror på hur sötsugen jag är vid förhandlingstillfället.

4 kommentarer:

Pernilla sa...

Själv har jag varit hemma i tre år...TRE ÅR! Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag bestämde att jag ville ha barnen nära i ålder... tror du jag ångrar det beslutet nu?!

Att inte ha fått sova en hel natt på 3år har satt sina spår och att inte ha haft vuxna omkring sig...man börjar ju tillslut prata med sig själv!
Ser med både glädje och sorg fram emot att börja jobba i höst.
Inte få sova på nätterna+jobb på förskola+behöva ta hand om sina egna barn= Jag på massa mediciner (om jag slipper att bli inlagd på psyket vill säga!)

Tantaluran sa...

Har läst din "Om mig". Ha ha, det låter som jag ju!

Monica sa...

Du måste ha världens sämsta fack! Byt jobb och fack...

Maria sa...

Pernilla: Intressant! Jag är själv väldigt nyfiken på exakt hur mycket lugnande jag kommer behöva äta för att klara av skrikande barn både på jobbet och hemma.

Monica: Jag har redan sagt upp mig. Jag slutar i augusti. Man kan faktiskt inte tolerera vad som helst.