Ok. Först och främst måste jag redogöra för vad jag tror och tycker generellt när det gäller män och kvinnor och jämställdhet.
Jag tror att det inte finns några skillnader alls mellan könen. Så enkelt är det. Jag tror att vi alla är individer och att vi är som vi är på grund av våra gener och vår uppfostran. Visst, det finns massor av forskning som visar att män och kvinnors hjärnor ser annorlunda ut, men den forskningen ger jag inte en tappad råttsvans för. Om man ser på det här ur ett större perspektiv så inser man att det som är dagens sanning när det gäller forskningen, inte alls kommer vara morgondagens sanning. Allting förändras hela tiden. Det som forskningen visade för bara 40 år sedan känns plötsligt så väldigt ouppdaterat och passé och det är naivt att tro att samma utveckling inte kommer ske med det dagens forskning kommer fram till.
Däremot finns det skillnader mellan män och kvinnor, generella sådana som inte nödvändigtvis hänger ihop med varje individs personliga egenskaper, men som är en produkt av vår uppfostran. Redan på förskolan börjar vi att ge barnen flick- respektive pojkegenskaper och så fortsätter det sen genom resten av livet.
När det gäller Björns och mitt förhållande vill vi ha ett jämställt sådant båda två. Men sen brister det någonstans, för vi är långt ifrån jämställda i praktiken. Visst, vi har kommit längre än de flesta men vi har fortfarande långt kvar.
Och jag vägrar - vägrar - gå med på att det skulle vara min berömda kvinnliga simultanförmåga som gör att jag klarar av att initiera en storstädning, planera barnens sommarkläder eller handla nya gummistövlar till Julius. För det är ju inte så att jag gör allt det där på en gång. Och för delen så har jag en ganska usel simultanförmåga. Och det finns samtidigt ingen bra förklaring till varför Björn inte klarar av att rensa ut barnkläder som blivit för små eller planera sommaren med ledighet, resor och dagisschema. För allt sånt klarar han av så fint så på sitt hyfsat avancerade och välbetalda jobb. Visst, det kallas kanske inte "utrensning av barnkläder" på hans kontor, det är mindre troligt att det gör det eftersom han inte jobbar med barn, men principen är den samma. På jobbet klarar han minsann av att planera framåt, se saker som behöver åtgärdas och framför allt åtgärda dem. Annars skulle han nog få sparken tror jag. Men varför fixar han inte det hemma då?
Jo, för här finns ju jag som gör alla de där sakerna. Och innerst inne, trots hans strävan efter jämställdhet, så vill han nog inte riktigt göra alla de där tråkiga sakerna. Och så vet han ju att jag gör dem. Han behöver inte, för nån annan gör det. När han bodde hemma behövde han aldrig nånsin röra dammsugare, tvätta sina egna kläder eller ens städa sitt rum. Allt det där gjordes åt honom. Oftast var han nog inte ens medveten om att det hade gjorts åt honom. Om han däremot såg på familjen och vårt liv som ett jobb (och på ett sätt borde man ju faktiskt göra det - det är ju ändå så himla mycket viktigare än det "andra" jobbet så jag förstår inte riktigt varför man inte kan lägga samma krut och energi på att allting ska vara bra hemma) så är jag helt övertygad om att han skulle klara av att ta precis lika mycket initiativ som jag gör. Det är bara viljan och intresset som sätter krokben för honom. Han är nämligen inte dum. Då hade jag aldrig blivit kär i honom kan jag ju säga.
Jag vet bara inte hur jag ska få honom att vilja vara jämställd på riktigt. Hur jag ska göra för att han ska se var problemet ligger.
Och framförallt så vet jag inte hur jag ska göra för att släppa kontrollen, för att låta honom välja vinterkläder till barnen (tänk om han köper AIK-overaller liksom?) eller packa barnens väska inför övernattning hos mormor (tänk om han glömmer astma-medicinen? Eller tandborstarna? Eller strumpor?). För om jag inte låter honom ta ansvaret för allt det där kommer han inte att kunna göra det heller, hur gärna han än vill.
20 kommentarer:
Hear! Hear!
Vårt problem är att ingen av oss är någon vidare projektledare. Det är därför det ser ut som fan hemma hos oss och vår dotter har kläder i tre olika storlekar i garderoben och vi inte har packat upp alla flyttkartongerna sen vi flyttade in i september förra året.
Skulle behöva någon som kom och projektledde lite, typ militär som pekade med hela handen, så vi fick tummen ur. Kan man dra av sånt som hushållsnära tjänst, måntro?
Här är det jag som inte är betrodd med packning. Men rensar ur kläder och håller koll på när nya behöver inhandlas gör jag. För det tycker jag är så roooligt, och inte alls för att jag är kvinna och forstrad så.
Och inte kan jag stava heller. Inte till fostrad iallafall.
Det är så svårt att slå sig fri från alla förväntningar som hänger över en bara för att man råkar vara mamman i familjen. Jag läste om ett dagis där de ringer till pappan i första hand när det är något de vill säga som gäller barnen. Varför är det endast jag som får ta skulden för att inte frukt, gympakläder, lappar osv är med till skolan?
jag lärde mig hur man gör. man skiter i att det är skitigt hemma och att magen kurrar. man beter sig som HAN gör. Men eftersom jag inte tål att vara hungrig i ett smutsigt hem, så var jag borta mesta delen av dygnet och sov endast hemma (i en nybäddad säng, dock inte bäddat hans sida) och såg till så att jag alltid blev mätt, och lät honom få fixa sin mat själv om han var hungrig. Och slutade att tjata och gnälla. Det resulterade i en väldigt smutsig och skäggig karl som var mosig i huvudet av allt tv-spelande som satt och frågade om jag älskade honom fortfarande eller om jag hittat någon ny. Efter det har jag bara behövt dammsuga när jag varit ensam hemma. =)
Jag håller inte riktigt med dig om att vi är lika. Men jag brukar säga att jag tror inte på jämlikhet - däremot på jämställdhet. Vi kan väl få vara lite olika, kvinnor och män, det gör livet lite mer spännande. Men fasen att det inte ska vara jämställt, det går jag inte med på. Men jag har löst detta på ett fiffigt sätt. Jag lever ihop med en kvinna- min syster!
Du skriver så jävla underbart! :) Är så himla glad att jag hittat din blogg!
Jag håller med dig helt. Tyvärr. Nu måste jag lyckas med att sluta projektleda... *suck*
Jadu, det här har vi ju pratat om några gånger...
Just nu är det jag som initierar och T som gör - kan det kallas jämställt?
Håller med till 100%. Det vill inte säga lite i min bok då jag är en notorisk motvalls ...person.
Genus är kulturbetingat.
Mycket!intressant.
Vi har det ändå väldigt jämställt hemma hos oss..Vad gäller plocka, städning och sånt är vi jämlika i skallen och det är förbannat skönt. Vad gäller att klä barnen är han en kaattastrof!! ;)
Om det var den kvinnliga simultan förmågan som styrde skulle jag vara rökt, och behöva döpa om mig till Bosse eller nått, däremot är jag en jävel på organisation och planering. Där ligger Fredrik i lä. Och jag tror att man måste inse att man är olika..man har olika inställning, förväntningar till saker och ting. Acceptera det, hur jävla svårt det än är. Ställa sig frågan; Varför är mina/hans förväntningar viktigare?
Sen tror jag att många kvinnor - generellt - i början av förhållandet "skämmer bort"/ser mellan fingrarna med sin man, sen när de rosa molnen blivit lite grådaskiga börjar man kommentera det man såg från början men svalde för det var så jäkla rosa..
Sen tror jag att man -generellt- efter några år, när barnen och vardagen tar sitt slutar kommunicera om nyanserna i livet, så som man gjorde under rosa molnperioden. Och ingen är tankeläsare så..japp..det blir lätt missförstånd och besvikelse utan bra kommunikation..
Så fort vi "glömmer" att verkligen prata(då menar jag samtala inte vardagsbluddra) här hemma, då kommer irritationerna som ett brev på posten. Med trillingar behöver vi vara tighta så då stänger vi av TV´n och sätter oss och pratar några kvällar, sen flyter det på igen. Väldigt vuxet ;)
Du är en klok kvinna men jag tar mig friheten att ge dig ett tips :)
Det är så lätt att problem/olika åsikter bara tas upp när man är trött, stressad eller besviken.. Så fixa barnvakt, piffa er lite extra för varandra(glöms lätt bort i vardagen med småbarn och jag tror att det är viktigt),gå ut på ett fik eller restaurang(eller hemmiljö, men då är det lätt hänt att det inte blir av alt. blir tråkig stämning) och ha ett "förväntan/intresse möte"-dina och hans syn på olika saker som du/ni inte tycker funkar idag. Och var/vilka "intresse"områden ni har. Men viktigt är att även skriva ner vad som faktiskt funkar. Oense om vad som funkar bra/mindre bra? Skriv ner och specifiera vad/var skillnaderna ligger i. Ifrågasätt inte varandras uppfattningar.
Sen har ni ett uppföljningsmöte under liknande former. Där emellan får ingen klaga på den andre..däremot är beröm tillåtet, men ni anteckar mellan mötena om ni upplever "brott mot mina förväntningar" händelser. Sen på möte två byter ni lappar och går igenom tillsammans.
Det kan vara en lösning på att få den andra att förstå. Du honom och han dig.
Shit...- gick jag överstyr nu? :)
Bra ämne Maria! som berörde..märktes lite..kanske..
Jag håller med Maria och tror inte alls att det har med kön att göra. Jag tror det handlar om vem som går in och tar ansvaret först, och sedan fortsätter med. Man gör det för att man ser vad som behöver göras och man vill att det ska göras på rätt sätt (för att slippa merjobb).
Detta utan att meddela den andre att man faktiskt gjort något.
Vilket gör att den andre inte inser att nästa gång är det dennes tur.
Den som inget säger har heller inte klagat.
Komma hem efter att ha jobbat övertid, börjar med att röja i köket för att få utrymme för att laga mat (som man själv köpt), laga för två samt diska och röja köket efteråt. Det tär på humöret.
Vad sambon gjorde? Hon var arbetslös och låg hemma på soffan och läste böcker.
Vad hade hon gjort för fel? Det var ju alltid jag som lagade maten.
Därför gäller det klassiska: prata med varandra, våga släppa ansvaret, visa tillit, lyssna, kommunikation.
Och om den andre inte lyssnar, SKRIK!!!
Du skriver kanon! Därför har du något att hämta inne hos mig! (Vet inte om jag vågat kommentera här tidigare?)
Tack fina rara ni för att ni kommenterar så mycket! Det gör mig alldeles glad om hjärtat. Jag svarar mer utförligt sen ikväll när jag har tid.
Anne: Man borde kunna! Här finns också saker som nån skulle behöva peka med hela handen för att fixa, synd bara att varken Björn eller jag tycks kunna göra det...
Jonna: Men allt det här gör vi ju för att vi tycker att det är roooooligt! Det vet väl alla. Det bästa en kvinna vet är att stryka fast tusen namnlappar i små barnkläder, kan det bli roligare än så?
Knasterfaster: Så är det nog på de flesta dagis och skolor tyvärr. Man ringer till mamman för då vet man att sakerna blir gjorda. Så jävla tragiskt.
E: Heja heja dig! Det är precis så man ska göra. Tyvärr blir det så mycket mer komplicerat den dagen man får barn.
Malin: Nää, klart att det måste gå att få det jämställt! Och man ska inte behöva bo med sin syster för att få det så ;-)
Kajsa: Tack ska du ha! Fan vad glad jag blir! välkommen hit :-)
Ewa: lycka till! Jag ska sluta jag också så fort jag slutat vara föräldraledig. Just nu faller det sig mer naturligt att jag faktiskt gör mer saker hemma som är just hemma hela dagarna.
Sofie: Nej, det är inte särskilt jämställt om ni frågar mig. Eller får du ansvarstillägg?
Sandra: Amen på det! Jag är helt övertygad om det. Jag är jag på grund av min uppväxt och arvet från mina föräldrar. Jag vägrar underkasta mig en massa generella egenskaper bara för att jag är kvinna.
Tjillevipp morsan: Wow, vilken lång kommentar - tack ska du ha! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi pratar tack och lov väldigt mycket här hemma, både med och utan avstängd tv. Annars hade vi nog aldrig klarat oss så här långt tror jag. Men jag tror att du har en väldigt bra poäng när du föreslår att ta ett samtal/möte om det här på neutral mark. Inte bara för att det inte ska bli tråkig stämning, men för att höja statusen på ämnet. Det är lät att bara tänka att det är ett bråk man ska reda ut om man sitter i soffan, men om man bestämmer sig för att ta det över en kaffe eller nåt ute kanske man faktiskt höjer det i nivå med ett viktigt projekt. Och det är ju precis det det är. Ett superviktigt livslångt projekt.
Gustav: Exakt, man måste praaaaata! Vi gör det väldigt mycket här hemma som tur är, men ibland blir jag martyr och går runt och surar och tycker att han borde fatta varför jag är sur och bättra sig. Så fruktansvärt okonstruktivt. Men jag hoppas att ditt exempel var ett hittepå sådant, för så lat och egocentrisk kan väl ingen människa vara på riktigt?
Puffan: Tack ska du ha! Du har kommenterat här förut (men jag minns inte om vad) för jag har varit inne på din blogg förut :-)
Jag håller inte heller med riktigt om att män och kvinnor är precis lika. Visst finns det en skillnad mellan könen, manligt och kvinnligt osv. detta är rena biologiska skillnader som man kan hitta hos alla djurarter. Men och detta är ett stort men, vad som skiljer oss från djuren är att vi kan göra medvetna val, förutse konsekvenser av våra handlingar etc. inte bara gå på instinkt. Därför är det helt möjligt med jämställdhet, vi kan liksom välja det, det har inget med manligt eller kvinnligt att göra. Så har vi viljan att vara jämställda kan vi också vara det (men klart som tusan att männen spjärnar emot, de är ju dem som traditionellt sett är det "starkare könet" och skulle förlora mest på ett jämställt samhälle). Ur en rent evolutionär synvinkel ska männen vara jäkligt glada över att de existerar över huvud taget och inte bara är rullande spermiebollar. Och ärligt talat är jag är ganska glad för det också ;-) /Biologelin
Hörru Maria, kloka du! Vad jag håller med dig! Och jag grubblar mig stundom till milt vanvett över varför DVD-spelaren räknas som en teknisk apparat, som bara mannen förstår, medan tvättmaskinen är en hushållsapparat som bara kvinnan klarar...
Ha ha! Just det där går runt och tiga irriterat eftersom den andre faktiskt borde förstå (jag var expert på det), redde vi ut för några år sedan då hon utbrast!
JAG ÄR INGEN JÄVLA TANKELÄSARE! Och inte du heller har jag märkt! sa hon.
Efter det lärde vi oss båda tala är en rätt oslagbar kommunikationsform.
Och nej,det var inget hittepå exempel.
Biologelin: Ja alltså, rent fysiskt håller jag ju naturligtvis också med om att vi är olika. Och visst handlar det om att VILJA vara jämställd. Det är nog först nu som det verkligen har gått upp för mig.
Trollets mamma: Haha, tack ska du ha! I det här hushållet är det jag som har bäst koll på både DVD:n och tvättmaskinen. Eller nja, tvättmaskinen kan vi nog båda två lika bra nu. Men att din sambo har lärt sig DVD:spelaren och inte tvättmaskinen är ju naturligtvis som du säger - tvättmaskinen är gubevars en kvinnlig hushållsmaskin som är ganska omanlig att bemästra. Så varför vilja lära sig den?
Gustav: Haha, det där med tankeläsare har jag skrikit många gånger här för att Björn också har en tendens att falla in i det(överhuvudtaget har det just skrikits mycket i det här hemmet) och det har väl i viss mån blivit bättre men jag kan inte påstå att jag lagt mig av med ovanan helt ännu. Det är något väldigt lockande med att spela martyr. Tyvärr. För martyrer löser fan inga problem.
Det lustiga när det gäller ditt exempel är jag att reagerade jättestarkt på det eftersom du skrev att det var en kvinna som latade sig. När jag läser det en gång till är det ju precis så som flertalets generationer män faktiskt beter sig dag ut och dag in utan att skämmas över det. Inte för att det på något sätt är mer rätt när de gör det, men man reagerar inte på samma sätt när man ser det.
Ja.. jävla köns-åskådning samhället trycker ned i halsen på en så fort man är född.
Skicka en kommentar