tisdag 9 mars 2010

Att inte ta sitt ansvar

Igår upptäckte jag en tallrik som någon hade ritat på med en blyertspenna. Jag tog på mig min myndigaste stämma och frågade vem som hade gjort det. Jag menar, det kan ju faktiskt ha varit Björn också. Det är alltid bäst att fråga först.

I alla fall ropade Julius glatt "det är jag" innan han ens såg vad det var för något som jag höll i handen.

Jag trodde att alla barn var programmerade att skylla ifrån sig, så himla typiskt att jag ska ha fått den enda ungen som inte förstått det. Så här kan vi ju inte ha det, jag måste försöka tala om honom tillrätta angående det där. Kan ni förstå hur det skulle se ut om alla tog sitt ansvar hela tiden och stod för sina misstag? Så gör vi absolut inte i den här familjen i alla fall, no way.

Inte en chans att jag erkänner att det var jag som åt upp den sista vaniljbullen idag (Va? Är bullarna slut? Vad konstigt, jag har inte ätit en enda sen släkten var här) eller att det är mitt fel att fjärrkontrollen hamnade längst in under soffan (Det måste vara Julius som råkat tappa ner den bakom soffan när han klättrat runt där).

Det skulle ju bara bli jättekonstigt. Om jag plötsligt skulle börja erkänna. Och så kan vi ju inte ha det.

9 kommentarer:

Knasterfaster sa...

Min äldste brukade svara "jag är inte oskyldig" när jag frågade vem som hade gjort något. Det var när han var 3-4 år. Nu är han 16 och svar mest "jag vet inte".

Maria sa...

Haha! Det låter lite som min lillebror som en dag kom hem med en död groda i handen och det första han sa var: "det är inte jag som har dödat den"

Gustav sa...

Jag tror Julius kommer tillrätta med det där av sig själv när han är sådär runt 15 och mammas vin smakar mer och mer vatten.
Annars kan du alltid lära honom följande som lite hjälp på traven.
"Att tiga är inte att ljuga, det är bara ett sätt att låta bli att säga sanningen"
"Med lite vilja går det att måla de flesta lögner vita"
"Den som inte gör något kan ju inte heller göra något fel"

E sa...

"jag ljuger aldrig, jag bara larvar mig lite med sanningen" så säger fredrik när han skyllt pruttlukten på katterna. ja han är över 12år.

Singelmamman sa...

Det där kan rätta till sig med åren, annars kan du låta bli att fråga...

Anonym sa...

Den "bästa" ursäkten jag hört är från min minsta styvbrorsa. När han var kanske 3 år hade han roat sej med att dra bort alla blommor från en buske i trädgården. Den var verkligen helt strippad. När mamma frågade "har du gjort detta" svarade han "det var M", i samma andetag kom han på att M inte var hemma och lade snabbt till "nästa gång han kom"! Snacka om snygg räddning :D

Lugn Julius kommer att lära sej snart! /Elin

Maria sa...

Gustav: Vilka visdomsord! Jag är imponerad.

E: Det hoppas jag verkligen att han är... Annars skulle ert förhållande vara rätt så olagligt.

Singelmamman: Haha, det har du rätt i. Jag fick ju faktiskt skylla mig själv som frågade.

Elin: Hahaha! Vilket proffs din brorsa tycks vara! Han får väl komma hit och hålla en föreläsning i framtiden om det skulle behövas.

whitelady7 sa...

Jag säger bara: Skaffa hund! Hemma hos oss är det i princip alltid Hoss som är skyldig till allt. Och skulle det till äventyrs vara så att lille sonen inser att det inte riktigt håller, så har han endast "tagit hand om det" som är försvunnet eller trasigt.

Maria sa...

...fast jag gillar ju inte hundar. Har precis kommit ut ur garderoben gällande det. Klappar pliktskyldigast andras hundar om jag känner mig tvungen, men inte mer än så. Men annars håller jag med om att det är en ypperlig lösning.