Snälla snälla, ge oss lite harmoni nu tack

Men alltså, den här fyraåringen just nu. Som gråter när jag lämnar honom på förskolan och gråter hemma i soffan där han sitter tätt uppkrupen intill mig, för att han blir så ledsen av att tänka på att jag någon gång ska dö.

Han som vägrar klä på sig, äta, kissa, städa eller vad jag nu kan tänkas be om och som skriker helt hysteriskt argt så att det hörs ända bort till grannkommunen för att han blir så arg på mig för att det finns en uppförsbacke på den vägen vi ska gå just då, eller bara vrålar "skitmamma" för att jag inte sett till att sommaren och värmen stannade kvar lite längre.

Han får mitt hjärta att värka av all kärlek jag känner för honom för att i nästa sekund få mig att på riktigt vilja avsäga mig föräldraskapet för att bara gå där ifrån och aldrig mer komma tillbaka.

Den här känslomässiga berg- och dalbanan gör mig alldeles utmattad och liksom lite ledsen inuti.

Men ta nappen då, ungjävel!

Frank skulle vara ungen som vi lyckades med efter att ha misslyckats med att få både Julius och Charles att ta napp.

Men det går inte. DET GÅR INTE!

Vad gör vi för fel? Varför vill inte våra barn ha napp? Jag sliter mitt (snart amningstunna) hår i ren förvivlan här. 

Han liksom bara tuggar på den. För att två sekunder senare spotta ut den. Snälla säg att ni känner igen det här? Att era barn som av ett mirakel bara tog nappen sen? Eller finns det någon specialnapp någonstans för problemungar? Jag betalar vad som helst, om jag så ska beställa nappjäveln från Tyskland eller USA eller var nu nappmarknaden är störst.

Jag vill inte inte inte ha ett till barn som suger på tummen, jag vill verkligen inte det. För Franks skull. Och jag vill verkligen inte heller vara hans napp heller, som jag är nu. Jag vill bara att han ska vara som alla andra ungar och suga på nappen ibland.

Är det verkligen för mycket begärt?

JAG FÅR PÅ MIG ETT PAR AV MINA JEANS IGEN!

Hörde ni? JAG KAN HA JEANS SOM EN NORMAL MÄNNISKA IGEN! OCH JAG KUNDE STÄNGA MIN JACKA!

OMG, jag är så exalterad att jag inte vet var jag ska ta vägen!

(Att jag fick kämpa länge för att kunna knäppa knappen på ett par byxor som jag pre-graviditet kunde dra av och på med knäppt knapp tycker jag inte att vi behöver diskutera i de här sammanhangen).

Två eller tre. Typ same same.

Jag känner mig rätt avslappnad i rollen som trebarnsförälder. Man kan liksom inte ha hundraprocentig koll på allting, det mesta funkar ändå.

Tyvärr är väl inte Björn fullt lika cool och avspänd som jag är när det gäller hela den här barnaskaragrejen. Igår blev han tex alldeles "ba nu får du faktiskt gå tillbaka på en gång och hämta honom" när jag kom hem ensam från föräldramötet. Tydligen hade jag lovat att plocka upp Julius från en kompis på vägen hem.

Jeez, jag kan väl inte komma ihåg allt jämt heller.

Hitta bebisen

H-e-r-r-e-g-u-d. Här släpper man ungen ur sikte bara ett par minuter inne på Ikea och han handlar upp hela jävla affären.




Han har ju uppenbarligen inte hört talas om det här med överkonsumtion, den lille miljöboven.

Förresten

Jo Björn, nu när jag går och lägger mig är det jättefint och undanplockat i köket. Bara så du vet.

Om det sen skulle visa sig vara på något annat sätt när du kommer hem måste det bero på att vi har haft inbrott eller så. Jäkligt otäckt att sånt händer ibland faktiskt. Hejdå!

Roliga saker

Att ha tre barn är himla roligt! Ikväll har vi haft bajs- och skrikfest, bråkat om Gladiatorerna, lekt olika lekar som "vägra-gå-och-lägga-sig" samt "om du inte bär på mig HELA TIDEN skriker jag så högt att jag tappar andan" och kissat ner hela badrummet.

Andra saker (förutom att ha tre barn alltså) som är roliga är tex att ljudisolera klädkammaren och sen låsa in sig där för att kunna lägga sig i fosterställning och aldrig mer komma ut.