fredag 27 september 2013

Snälla snälla, ge oss lite harmoni nu tack

Men alltså, den här fyraåringen just nu. Som gråter när jag lämnar honom på förskolan och gråter hemma i soffan där han sitter tätt uppkrupen intill mig, för att han blir så ledsen av att tänka på att jag någon gång ska dö.

Han som vägrar klä på sig, äta, kissa, städa eller vad jag nu kan tänkas be om och som skriker helt hysteriskt argt så att det hörs ända bort till grannkommunen för att han blir så arg på mig för att det finns en uppförsbacke på den vägen vi ska gå just då, eller bara vrålar "skitmamma" för att jag inte sett till att sommaren och värmen stannade kvar lite längre.

Han får mitt hjärta att värka av all kärlek jag känner för honom för att i nästa sekund få mig att på riktigt vilja avsäga mig föräldraskapet för att bara gå där ifrån och aldrig mer komma tillbaka.

Den här känslomässiga berg- och dalbanan gör mig alldeles utmattad och liksom lite ledsen inuti.

8 kommentarer:

Stjärnstoft sa...

Jag har inga lösningar - annat än att uthärda, uthärda, uthärda.
Mina är 7 och 9 och jisses vilka känslomässiga stormar vi genomlidit. Misstänker att det kommer fler.....
Fasen vad det är svårt att vara mamma ibland. <3

Fröken K sa...

Å ja. Jag känner igen, så väldigt mycket. Min känslomässiga lilla bergodalbana till son har nu fyllt 5 och den här nya 5-årseran har börjat bra, kommer på mig själv alltsomoftast att tänka "Men herregud, vi har inte bråkat idag!". Och då kan jag nästan få sån där euforisk känsla som när en riktigt jävlig huvudvärk släpper. För ja visst blir man ledsen, sådär långt långt innerst. För min del handlar det mycket om att det känns så sorgligt att ibland längta bort den här tiden som är så kort egentligen.
Men käre värld här klampade jag liksom in och använde ditt kommentarsfält som terapi! Men det här med föräldraskapets vedermödor alltså, man är ju helt uppfylld av detta under de här "småbarnsåren". Styrkekramar till dig! Och mig. Och alla andra som har en liten bergodalbana i sin närhet!

Annika sa...

Jag har inga barn så jag har ingen aning, men jag minns faktiskt mina egna kriser i femårsåldern... Hur livet liksom skavde, hur det kändes som att jag förlorade mamma varje gång hon gick till jobbet, hur arg jag blev på de där myrorna i stövlarna som mamma sa inte fanns där när hon skakade stövlarna för elfte gången... Både hon och jag är väldigt tacksamma för min storasyster som allt som oftast fick "ta över" mig när mamma inte orkade. Men jag blev rätt ok tillslut! :) Kramar

Anonym sa...

Känner igen mig så himla mycket i min egen femåringen. Det är stormar och gråt heeela tiden och värst känns det då jag allt som oftast inte orkar vara vuxen utan hamnar på samma nivå själv - det underlättar ju liksom inte.

Han provocerar fram reaktioner ofta ofta, och samtidigt fullkomligt suger han i sig närhet och uppmärksamhet - vilket kan vara rätt jobbigt när man är arg på honom.

Annika Kobsa sa...

Han vill nog bara veta att du fortfarande älskar honom fast det har kommit en ny individ i familjen. Även om du inte skuffar undan honom så kanske han är orolig för att lille Frank skall ta hans plats. Kämpa på. det blir bättre. Jag lovar.

Karin sa...

Det blir bättre, det blir det. Fyraåringen är besviken på att sommaren är slut (och kanske på att hans nya lillebror inte är så användbar som han tänkt sig) och vems fel är det? Jo den enda allsmäktiga person han känners (flytta detta "s" om det känns bättre) fel. Ditt! Så känn dig smickrad...

Malin Lövgren sa...

Vad spännande med barn som har tillgång till alla dom där känslorna! Grattis!!! Nog hittar du något bra sätt att vägleda honom genom detta. Han har ju ärvt från dig..? :-D

Anna sa...

Hej.
Min 4-åring är panikrädd för Döden.
Vi har infört reinkarnation i det här hemmet.
I vårt nästa liv ska vi blir fåglar som flyger omkring (hon har bestämt) och hon ska vara min mormor (hon har bestämt).
Så - jag ändrar på första meningen.
Min 4-åring VAR panikrädd för döden. Nu är den okey.
MVH
Anna