söndag 24 augusti 2014

Franken och förskolan

Och det kan ju hända att jag reagerar extra mycket när jag läser den där intervjun för att vi skolar in Frank på förskolan just nu. Vår lilla bebis som inte kan gå och inte kan prata ännu. För det är ju bland det värsta man kan göra mot sitt barn om man ska lyssna på rådande trender just nu. Fint föräldraskap är att amma jähättelänge, laga egen ekologisk barnmat och vara hemma med barnen i minst ett och ett halvt år (gärna längre). Fult föräldraskap är att ge dem barnmatsburkar och låta dem börja på förskola för tidigt.

Och det är det fula föräldraskapet som gnager och ger en dåligt samvete och som gör att man känner sig dömd och uttittad av alla andra föräldrar. "Men herregud, skaffa inte barn om du inte vill vara med dem" och så vidare och så vidare.

Och jag förstår de som är hemma längre med sina barn, herregud, det gör jag verkligen. Jag skulle gärna vara hemma ett halvår längre med Frank, men det är liksom inte riktigt ekonomiskt möjligt för vår del. Och när jag säger inte möjligt så är det ju klart att det är ett val som vi gör, att vi faktiskt skulle kunna om vi verkligen ville, men att vi tycker att det valet kostar för mycket. Vi vill inte flytta för att få ett billigare boende. Vi trivs här och vi vill inte rycka upp de äldre barnen från skola och förskola för att flytta ut till någon billigare förort och vi vill sannerligen inte sälja vårt lantställe. Det är det faktiskt inte värt. Så Frank får helt enkelt börja redan nu på förskola. Trots att det gör ont i oss och vi båda gärna skulle vilja vara hemma i ett halvår till med honom istället.

En sak tröstar mig lite i allt det här i alla fall, och det är att jag ger inte ett ruttet lingon för all den här tjusiga forskningen om anknytningsteori för små barn, den som säger att de blir förstörda för all framtid om de får skrika för länge (om man bara råkar kosta på sig lyxen som nybliven förälder att gå på toaletten och bajsa till exempel och bebisen bestämmer sig för att vakna just då till exempel. Då vet ju alla att det är kört) och att förskola för barn under tre år är direkt skadlig och blaha blaha. Alltså, jag orkar inte ens, det är ju bara för att skuldbelägga kvinnor för att de har mage att vilja yrkesarbeta de också innan barnen har fyllt tio år. Jag tror på fullaste allvar att Frank inte blir skadad av att vara på förskola. Det är inte våra famnar han får sitta i när han blir ledsen, men det är andra vuxna som han snart lär känna ordentligt och har förtroende för. Och ärligt talat, visst får man dela de vuxnas uppmärksamhet på ett annat sätt på förskolan jämfört med hemma, men hur tror ni barnen i åttabarnsfamiljer har det då? Hur mycket odelad uppmärksamhet får de varje vecka? Just det.

Men men. Jag har i alla fall gått ner i tid på jobbet så lite fint föräldraskap kan vi ändå casha in. För det är ju få saker som har så hög status som att hämta tidigt på förskolan, och tur är väl det. Att vi kan casha in lite finpoäng där alltså. För den här ungen är ju i princip uppfödd på burkmat DESSUTOM!


16 kommentarer:

Emma - Hörselresan sa...

Åh vad jag håller med! Vi är båda heltidsarbetande, den ena med skiftjobb, och våra barn är ganska varannan vecka bland de sista att hämtas. De verkar inte alls lida av det där de sitter uppkrupna i soffan jämte fröken och lyssnar på en saga eller och sitter tillsammans med en annan pedagog och ritar. Tvärt om, de älskar att vara på förskolan och vill oftast inte hem, för det har de inte tid till.

Anonym sa...

Heja dig!

Anna sa...

Alltså, hur man än gör så är det fel. Jag har provat bägge modellerna, leva på låg standard och va hemma mycket och sen lämna in vår tredje när han var ett, med varsitt heltidsjobb. Mina äldsta berättar för den yngsta (de är vuxna nu, min yngsta 16 år) hu heemskt och fattigt de hade. De fick minsann ha tråkiga mariekex och knappt nån läsk och inte fick man gå på mc donalds och inga utlandsresor osv. Den yngsta som fick gå heltid på dagis har inga som helst dåliga minnen. De äldsta kommer fortfarande ihåg hur arga de blev när jag kom och hämta jäääämt just när de skulle ha saga vid flanellografen. De är 22 & 26 år nu.

Då, när jag stod där mitt i dagiskarusellen brukade jag tänka på ett det faktiskt inte är så himla mycket barn i generationerna innan heller som fick va med mamma, det var ju oftast mormor/farmor som skötte barnbarnen.

Heja dagis!

madde sa...

Alltså, så skönt att höra någon som resonerar såhär, tack! Min lille kille satt ofta som enda barnet när vi skulle hämta när vi jobbade fullt,innan lillasyster kom. Och han har varit enda "15-timmarsbarnet" i sommar, alla andra storasyskon har fått vara lediga trots att föräldern varit slutkörd, för det är ju hemskt att de ska behöva vara på förskolan... Herregud så roligt vår kille tycker att det är och så mycket han lär sig! Tänk om han bara varit hemma med oss hela tiden, hur skulle han DÅ klarat av att dela uppmärksamheten med lillasyster nu?! Nej, sluta döma och lita på att varje familj kan göra bedömningen av vad som är bäst för just dem. Och halleluja för burkmat så vi föräldrar för en chans att göra mer än att röra i långkok hela dagarna.. ;)

Annika sa...

"Ge barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig självt." Världens bästa Astrid Lindgren säger det som det är. Allt det där andra känns som parenteser i hur "fördärvat" barnet blir eller ej...

Karin sa...

För de äldsta barnen var det hämtning på dagis klockan sex som gällde (för ingen unge ville ju missa barnprogrammet mellan halv sex och sex). För yngsta barnet var det TV-fritt dagis och hämtning redan klockan halv sex.

Dagispersonalen var älskad och kompisarna många och ingen kom på tanken att det skulle vara synd om en unge som fick vara kvar en stund extra med favvofröken.

För barnbarnen är det hämtning senast klockan fyra. Det funkar just för dem, tack vare far- och morföräldrar som turas om med hämtningen, men alla som inte har den möjligheten? När, hur och varför uppstod tanken att dagis inte är bra för barnen?

Anonym sa...

Vi har testat både och. Börja vid 18 månader och skola in på 1-årsdagen. 3an blev nått mittemellan. Vi hade olika förutsättningar helt enkelt. Märker ingen skillnad på min dotter som började tidigt och mina två pojkar. Det "verkar bli fölk" av alla tre. Har funderat massor på denna fanatism kring anknytningsteorin. Vet personer som förespråkar och försvarar denna teori in absurdum. Sen att skilsmässan är ett faktum och man helt plötsligt har barnen varannan vecka för att man ständigt har haft en unge mellan sig, inte kunnat prata en färdig mening eller umgås på tu man hand på flera år. Fjutt på den liksom!! Älskar din blogg btw! //Elin

Jonna sa...

Han fick ju ekoägg i sockerkakan i somras. Det kommer gå asbra för Franken. :) Ni är superbra. Allt blir bra. <3

Tre Gringos sa...

Ibland, när det dåliga samvetet plötsligt dyker upp så tänker jag på alla barn som faktiskt far illa, illa på riktigt. Då spelar ekologisk mat och dagisstart inte så stor roll och våra barn har det väldigt bra med kärleksfulla föräldrar som gör så gott de kan.

Anonym sa...

Och alla svenskar glömmer att de i stort sett är enda landet i världen där en får (kan) vara mammaledig i ett år eller mer. Själv fick jag 8 veckor. Skulle resten av världens befolkning ha anknytningsproblem då? Herregud. Lyft blicken!!

Heja dig Maria!

Anonym sa...

Hm. Det finns ju två sidor av detta i landet "lagom". Ammar man FÖR länge och hämtar FÖR tidigt är det inte heller bra. Så..hur ska man bete sig för att vara en bra förälder? Kanske måste föräldrar (och de som jobbar inom förskolan) sluta gnälla på andra föräldrar och istället stötta och försöka förstå varandras livssituation.

Om det är till någon tröst har studier visat att de som blev lämnade tidigt på förskolan (på 80-talet) utvecklade en bättre social förmåga än övriga barn (observera att detta dock var när barngrupperna var något mindre men också hade färre utbildad personal).

Luta dig tillbaka. Det finns för- och nackdelar med allt. Jag är säker på att ni är de bästa föräldrarna till just era barn. Det är bara ni som vet hur ni har det i er livssituation och därmed vad som är bäst för just era barn.

moa sa...

Hej håller med dig helt! när jobbar folk egentligen?? vi lämnar vår lilla halv nio på morgonen och hämtar henne fyra och då är hon ofta enda barnet kvar av tre (!) småbarnsavdelningar! Jag förstår inte hur folk får det att gå ihop? galet.

Singelmamman sa...

Båda mina barn fick börja när de var ett år. Jag tycker att äldsta är svår att nå. Fast det kan ju bero på att hen är 20 år, har ett eget liv och ett förhållande sen fyra år. Men vad vet jag som inte forskat i ämnet.

Colombialiv sa...

Jag håller med en av anonym-kommentarerna här ovan. Det är så otroligt navelskådande att tänka att usch och fy stackars barn som får börja på förskolan vid ett eller ett och ett halvt… Har dessa människor någonsin varit utanför Sveriges gränser?

Jag hade 14 veckors mammaledighet. Pappan 8 dagar. Jag hade såklart helst varit ledig längre och han med men det är ju inte så att resten av världens befolkning utanför Sverige är traumatiserade och lider av anknytningsproblem..

Anonym sa...

Jag är mammaledig på lägsta nivå, får bostadsbidrag på det då jag tjänar för lite. Hur kan du inte ha råd om jag har det? Min sambo är arbetslös med och får inga pengar alls. Vi klarar oss hur bra som helst?

Maria sa...

Alltså jag skriver ju det i inlägget? Att vi väljer att ha kvar vår livsstil och därför inte har råd. Det är ett val som vi gjorde då och som jag skulle göra om igen idag utan att blinka.