lördag 25 augusti 2012

Obligatorisk läsning:

Ni måste, och då menar jag MÅSTE läsa den här krönikan av Hanna Hellquist. Och jag vet, en del kan ha lite svårt för Hanna, men strunta i det nu.

Och sen vill jag att vi pratar lite om det här med att man fan inte kan göra rätt en enda gång! Förutom ni då som kan äta hur mycket som helst och ändå vara pinnsmala, men jag skulle gissa på att ni är mindre än en procent av alla kvinnor i Sverige.

Men för oss andra: varför är det så himla svårt att erkänna att 1. Man vill vara smal, 2. Man är villig att göra uppoffringar för att nå dit. Varför får man inte ta en pytteliten tårtbit till fredagsfikat på kontoret?

Och 3. Man kan faktiskt vara tjock och ändå älska mat och inte vara beredd på att svälta för att eventuellt gå ner ett kilo eller fem. Varför är det så - i mångas ögon - så himla provocerande?

Jag tror så här: att mat är precis som med alkohol, det är (oavsett om man är tjock eller smal) alltid lite skambelagt. Det är ju därför vi så ofta provoceras så mycket av de människor som bestämt sig för att vara nyktra (om de inte är gravida eller måste avstå pga annan medicinsk orsak eller bilkörning). Vadå - varför dricker inte hon? Tror hon att hon är bättre än vad vi är eller? Ser hon ner på mig för att jag dricker? Betyder mina tre glas vin att jag är en sämre människa med brist på karaktär? Så jävla trist med människor som inte dricker! Torrbollar.

Hänger ni med? Jag tror att det är samma sak med mat. Vadå, varför tar hon så himla liten tårtbit? Gud vad jag är dålig som äter den här jättebiten, värsta svullot ju! Så himla trist med människor som inte ens törs äta en normal tårtbit en vanlig fredag. Så trist att leva ett sånt begränsat liv liksom.

Eller för all del tjocka människor, varför bantar de inte? Fattar de inte att samhället vill att vi ska vara smala? Tycker hon att jag är jättefånig nu som tar en sån här liten tårtbit? 

Man får helt enkelt aldrig försöka för mycket. Eller för lite för den delen.  Var aldrig bättre än andra, aldrig smalare och aldrig nyktrare och berätta för allt i världen inte hur mycket din egen vikt betyder för dig! Oavsett om du är en smalis eller tjockis eller mittemellan.

Jag har dock ett förslag gällande detta - att vi helt enkelt måste sluta tro att andra människors val och beteenden säger något som helst om våra egna val och beteenden!

Så, nu kan ni dela in er i grupper om fem och fem och diskutera detta. Vi samlas igen efter lunch och ser om vi kommit fram till något smart.

7 kommentarer:

HejhejSara sa...

Ja! Tack för länk och smart inlägg.

Annika sa...

Oj vad mittiprick..! Säger som Hanna, jag blir galen!

It's all gonna be fine sa...

Behöver inte diskutera pga du har rätt.

Potatishäxan sa...

Word. Och Amen!

Me and my dark secrets sa...

Det finns inte så mycket att säga än att det hamnade mitt i prick. Jag går just nu på en utredning för en gastic bypass operation - en operation som jag inte vet om jag kommer göra för min egen skull eller omgivningens...

Johanna sa...

Men herregud vad sant. Och klokt skrivet. Det är fan tabu hur som.

Igår kväll tex, hade jag en massa gäster hemma på lite tapas-knytis-middag, varav några var helt nya bekantskaper. Och vi åt så sjukt mycket att när det var dags för efterrätt orkade jag bara halva det jag slängt upp på tallriken. Det var skitjobbigt, för jag är ju en sån som älskar efterrätter och alltid brukar ta två gånger, och nu tänkte jag "men herregud ska det ligga kvar massa kladdkaka på min tallrik, tänk om någon tror att jag är ätstörd!?". Försökte pilla i mig det sista trots att jag var koma-mätt för att det kändes "pinsamt" annars.

(Lite handlade det också om att jag visste att två tjejer som var där faktiskt har sådana problem, och jag ville liksom föregå med gott exempel på något konstigt sätt, som att det skulle hjälpa dem..).

På samma sätt har jag flera gånger tagit coca cola istället för cola light, trots att jag tycker att light är godare, för att jag helt enkelt inte vill råka ge sken av att vara "en sån som kör på light-alternativet".

Helt mongo när man tänker på det.

Den där Andreas sa...

Det här kan jag verkligen känna igen mig i, särskilt när det kommer till nykterhetsbiten. För en tid sedan höll jag mig nykter i ett år ungefär pga medicinska skäl. Men trots det, i min värld helt legitima skäl (alla skäl är väl legitima dock) så blev jag ifrågasatt. "Du kan väl ta en öl, ett glas vin..." osv. Och detta av både vänner och kollegor och trots att man förklarar varför.

Har även en vän som klassar sig som nykter alkholist som brukar direkt deklarera att han är det för undvika dumma frågor. Men då kan det bli en del konstiga blickar och annat av personer som inte känner honom. Mycket märkligt.

Och sen om vi går in på mat också när jag ändå är igång och skriver. Det här med att andra lägger sig i hur mycket eller hur lite man äter är spännande. Jag har märkt som en lång kille att man förväntas ta den sista köttbiten eller lite mer eller vad det nu än må vara. Då känner man sig nästan tvingad att göra det, särskilt om man är bortbjuden på middag. För om man inte gör det är det som att sända ut en signal om att maten inte var god eller något.

Mycket märkliga beteenden vi människor sysslar med.