söndag 27 november 2011

Internet och jag - en kärlekshistoria

Det finns de som säger att internet gör oss mindre sociala, att vi struntar i att umgås med varandra för att istället bara sitta framför datorn. Att våra liv på nätet inte är riktiga, och därför inte heller de relationer vi har där.

De människorna kunde inte ha mer fel. Med hjälp av Facebook har jag koll på vad mina vänner gör, vem som är på semester, vem som är gravid och vem som ska flytta. Sånt som jag kanske inte skulle veta om annars, eftersom jag knappt har tid att ringa eller umgås med mina närmaste vänner, än mindre de som är längre ut i bekantskapsskretsen. Varför det skulle vara mer socialt att inte veta någonting alls om någon man faktiskt känner vet jag inte.

Och genom bloggen, älskade fina bloggen, har jag ju lärt känna er! Ni som kommenterar och säger uppmuntrande saker när jag är lite nedstämd, som säger att jag är rolig och att jag får er att skratta. Sånt lyfter vilken jävla skitdag som helst för mig. Och så ni som säger att ni känner igen er. Att vi är flera, att jag inte är ensam om att tycka att vissa saker är jobbiga.

Genom bloggen har jag också lärt känna Sissel och hennes familj. Fina fina Sissel! Som vi firat nyår med, och midsommar och som hjälpte oss när vi köpte vårt lantställe. Som har barn i samma ålder som mina barn och som leker så himla bra ihop med dem. Och gärna! Och vars man hjälpt oss att måla vindskivor till huset och som kommer så bra överens med Björn också. Jag vill alltid ta alla chanser jag kan att umgås med Sissel och hennes familj.

Och Linn också, vi får inte glömma Linn! Som utrotar flugor på landet med mina barn (för hon tyckte att"döda" var ett för starkt ord), skrattar sitt härliga smittande bubblande skratt och får alla andra att skratta också för att hon är rolig. Och som lagar den godaste maten. Som jag blir alldeles glad av att umgås med, glad på riktigt ni vet.

Och så twitter, vet ni, jag älskar twitter! Man känner sig aldrig ensam när man har twitter, för det finns alltid någon att prata med där. Och alla jag följer säger en massa smarta, roliga och tankvärda saker hela dagarna i ända. Ganska makalöst faktiskt. Jag skulle inte vilja vara en dag utan twitter.

Så sammanfattningvis? Jag älskar internet. Jag vill vara ihop med internet för evigt.

Evigheters evighet faktiskt.

9 kommentarer:

Westrahult sa...

"Eftersom jag knappt har tid att ringa..." Kan det vara så att du skulle ha tid med det om du INTE satt vid datorn?
Fast du får förstås inte sluta blogga, för då får jag abstinensbesvär!!! Annacarin

Linn sa...

*bakisgrinar* Detsamma!

Me and my dark secrets sa...

<3

Anonym sa...

Nej, nu blev jag alldeles tårögd! Vi saknar er så sjukt mycket!Pluggar så ögonen blöder och hjärnan brinner, hoppas på att få se er i mellandagarna om inte tidigare. Har alltid varit skeptisk till de som träffar folk via internet men här är beviset. Bästa Maria som har funnits där på alla sätt för mig (och oss), som alltid har något smart och roligt på tungan, som har så bra värderingar här i livet. Jag älskar dig och din familj! Kram/Sissel

jonna formerly known as finnpajsaren sa...

Ååååh. Ja men jag håller med. Mina bästa vänner träffade jag i en ankomstgrupp på AFF 2004. :-)

Och så jag som legat på ert tak hela dagen och fått frisk luft. Jag älskar också internet.

Hanna sa...

Ja, så är det! Blir faktiskt nästan lite ledsen när folk kritiserar mig (ja, det händer) för att jag sitter mycket vid internet... De förstår inte vad det betyder och vad jag kanske skulle missa utan det.

Mirijam Geyerhofer sa...

Internet är bäst – ingen protest!

Annika sa...

Amen!

sandralinnea sa...

Jag blir alltid så arg när jag hör människor säga att man inte kan lära känna människor på nätet och att bloggar är fåniga osv.

Utan nätet hade jag förmodligen inte haft några vänner alls eftersom jag lidit/lider av social fobi. Genom att ta en första kontakt i skriven form (som jag älskar och därtill är mycket bättre på att uttrycka mig i) har jag dock kunnat ta steget att träffa människor irl sedan (minst ett 50-tal har det blivit genom åren, vilket är helt galet med min historia). Nu är mina forna nätbekanta mina bästa vänner.

Jag hade gärna lärt känna en sådan rolig person som dig i verkligheten också! Men nu bor ju du i alldeles fel stad så då roar jag mig med att vinna över dig i wordfeud istället ;).