onsdag 23 juli 2014

Behovet av att säga hejdå

Varje gång Björn eller jag åker iväg en sväng med bilen eller går ut och går en promenad så följer Charles med för att säga hejdå.

Sen står han där vid vägkanten och vinkar och vinkar och väntar tills han inte kan se bilen eller oss längre. En morgon stod jag där tillsammans med honom för att vinka av Björn när han skulle åka hem till Stockholm och vara borta i två hela dagar och jag frågade Charles om han inte tycker att det är sorgligt att stå där och säga hejdå på det viset varje gång. "Jo" svarade han tyst. "Jag har till och med ont i magen nu fast jag har ätit frukost".

Älskade älskade unge! Du är det känsligaste och finaste barn jag vet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet kommer vara snällt och milt mot dig.











7 kommentarer:

MissParker sa...

Men åh, så himla gulligt!

Annika sa...

Åh, fina..! Jag gjorde samma sak varje dag när mamma gick till jobbet, det var stor sorg varje gång. Hoppas han får behålla sin känslighet!

Johanna sa...

Men gulliga gulliga unge!

Freja sa...

Åhh, så är min son oxå, och jag oroar mig mer för honom än för hans syster som är mer självständig och rätt arg... Men nu är han 15 och väldigt harmonisk, klarar av sin oro och omtanke om andra på ett balanserat sätt, det känns bra!

Colombialiv sa...

Men finaste!

Anonym sa...

Åh, mitt hjärta! Fina lilla människa!

Sara sa...

Sicken finunge! Det är både plus och minus att vara känslomänniska, men mest av allt plus vill jag hävda.