torsdag 23 augusti 2018

Vardagliga hjärnspöken

Trots att jag flyttade 20 mil till en annan stad för nästan två år sedan ser jag fortfarande folk från min gamla hemstad på ute på stan. Det är naturligtvis inte de på riktigt, utan bara min hjärna som hittar på att jag ser dem.

Jag har mött gamla grannar utanför H&M, jag brukar se en av Björns vänner när jag cyklar till jobbet om morgnarna och han som jobbar på pressbyrån utanför t-banan har jag sett flera gånger i Stadsparken. Det är folk som brukade handla i samma mataffär som jag, föräldrar till andra barn i mina barns skola och bekantas bekanta som till synes promenerar runt här i den nya staden, bärandes på matkassar och portföljer och ibland motsträviga barn.

Jag undrar hur många egentligen okända människor (förutom Björns vän då) som finns kvar i mitt huvud och varför de uppenbarligen gjort ett sånt stort intryck att jag fortfarande minns dem så här två år senare? 

1 kommentar:

Ellen sa...

Jag kan också tycka mig känna igen - helt obetydliga - människor från mitt förflutna. Jag får också helt plötsliga minnesbilder av platser. Plötsligt kommer jag att tänka på den där stora stenen snett bakom ICAn där jag brukade handla tidningar när jag gick på mellanstadiet. Varför? Ingen aning. Hjärnan alltså.