Men det är ju kul att det äntligen blivit kallt och kommit snö och så. Verkligen jättekul!

Så vi bestämde att hela familjen skulle åka snowracer och pulka i söndags, eftersom det är sånt barnfamiljer gör när det blivit vinter. Först stod vi fem personer i vår lilla lilla smala hall och klädde på oss ungefär 20 lager kläder vardera, och alla knuffades och alla svettades och ingen var glad över att det var vinter.

Sen gick vi ner i källaren, hämtade alla snowracers och pulkan, baxade ut allt på gatan och upptäckte att inget av de stora barnen hade vantar på sig. En gick upp i lägenheten för att hämta, en gick ner i källaren för att leta, ingen hittade. Sen gick de om varandra i porten, sprang fram och tillbaka minst tio gånger och kvar stod jag och det enda barnet med vantar på och vaktade snowracers. Efter 20 minuter hade hela familjen fått på sig vantar och jag och vantbarnet höll redan på att frysa ihjäl eftersom vi stått stilla så länge.

På vägen till pulkabacken grinade en unge för att han inte ville dra sin snowracer själv och när vi väl kommit fram ville en annan unge inte åka överhuvudtaget. Så den pulkavägrande ungen och jag gick hem igen.

Jag vill därför påstå att ett endaste litet pulkatillfälle räknas. Och räcker!

The face of jävligt förbannad snowracervaktare.