onsdag 5 februari 2014

Kvinnor göre sig icke besvär

När Julius var tre år blev han sjuk. Först började det som en vanlig förkylning med feber och hosta, men istället för att bli frisk igen efter någon vecka så blev han bara sjukare och sjukare. Till slut halvlåg han bara i soffan som en liten ynklig hög, han orkade inte titta på tv längre och värst av allt var att han inte ville äta och dricka något överhuvudtaget.

Vi förstod att han behövde träffa en läkare och jag bokade en tid på närakuten och åkte dit med honom. Där konstaterade de att han hade falsk krupp, skrev ut hostmedicin och skickade hem oss igen. Väl hemma fortsatte vi att kämpa, men eftersom han vägrade äta och dricka var det ganska svårt att få i honom någon hostmedicin. För att ens få i honom vätska var vi tvungna att hålla fast honom och tvinga i honom vatten med hjälp av en sådan där liten medicinspruta avsedd för oralt bruk, men vi lyckades bara få i honom några milliliter åt gången. När vi insåg att han inte skulle bli bättre på egen hand (och när han var så uttorkad att han slutade kissa) åkte vi in akut. Eftersom jag hade varit med vid första läkarbesöket tyckte både Björn och jag att det skulle vara bäst om jag åkte med andra gången också, jag som visste exakt vad som hade sagts första gången.

Väl inne på Astrid Lindgrens barnakut frågade läkaren om Julius hade bajsat något den senaste tiden, eller om hans mat- och vätskevägran kunde bero på förstoppning. Jag förklarade att han visserligen inte bajsat på ett par dagar men att han å andra sidan inte ätit något heller så det fanns förmodligen ingenting att bajsa ut. Läkaren nöjde sig dock inte med det, utan förklarade att barn många gånger är förstoppade utan att föräldrarna vet om det och att de därför skulle ge honom ett lavemang. Bara för att vara på den säkra sidan liksom. Och jag känner sån skuld än idag, tre och ett halvt år senare, för att jag inte stod på mig, för att jag litade helt på deras medicinska kompetens och lät dem ge honom det där sabla lavemanget. Min febriga, uttorkade, utmattade och hostiga lilla älskling. Vi fick ligga inne i ett litet rum med tillhörande toalett och när lavemanget verkat kom det ut lite lite bajs. Sen när vi stod ute vid disken och skulle bli hemskickade igen kräktes han rakt på sköterskans skor. Förmodligen av chock och utmattning. Och det var det, vi blev hemskickade igen.

Men nu började vi bli riktigt desperata hemma och förstod att vi skulle vara tvungna att åka in igen, och igen och igen och igen tills de började lyssna på oss. Så dagen efter lavemanget åkte Björn in med honom. Vid det här laget hade jag nämligen börjat känna att det inte var någon som lyssnade på mig och vi bestämde därför att jag skulle vara hemma med Charles och att Björn skulle åka istället. Och nu var det plötsligt inte tal om något lavemang, eller falsk krupp eller andra mer generella råd som "ge honom glass så äter han nog" som jag hela tiden fått. Nej, nu blev han förd till röntgen där de konstaterade att han hade lunginflammation (därav hostan). De bemödade sig också om att undersöka honom och såg att han hade en svår halsinfektion (därav mat- och vätskevägran) och insåg att han faktiskt behövdes läggas in, med både penicillin- och vätskedropp. Två nätter behövde han ligga inne.

Så varför fick Julius ingen hjälp förrän Björn åkte med honom? Han var inte sjukare än jag åkte in med honom och det är inte så att Björn har lättare för att uttrycka sig och därför kunde förmedla vår oro till läkaren på ett bättre sätt än vad jag kunde. Var det bara en slump? Nej, förmodligen inte. Det var inte så vi kände och upplevde det där och då i alla fall, och när jag idag läser den här artikeln blir jag bara så jäkla arg. Arg och provocerad, kanske inte så mycket på sjukvården utan bara på folk i allmänhet som inte fattar hur jäkla viktigt det är med genus. Folk som inte fattar att det är sånt här som blir de långtgående konsekvenserna av att tala om för flickor att de ska leka med rosa dockor och att pojkar ska leka med blåa bilar. Det är aldrig så oskyldigt eller framför allt enkelt som att "låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar", det är alltid större än så. Alltid.

Liten sjukling får krya-på-sig-presenter
av mormor på sjukhuset


13 kommentarer:

Annika sa...

Jag blir så arg så jag kokar!! Magkänslan stämmer alltså... Att de utsatte ert barn för den risken är helt jävla galet..!

postdbt sa...

Vad bra att du berättar det här. Genusperspektivet i vården handlar om hälsa och ibland om liv och det är hög tid att folk börjar förstå det. Som sjuk själv har jag varit med om så mycket skit i fråga om bemötande där moderskap blir ett skäl till att inte ta mig som patient på allvar. Jämlik vård kräver genusperspektiv.

Johanna sa...

VIlket viktigt och bra inlägg! Man tror inte det är sant ju.. skrämmande.

Akan-Kakan sa...

Fy fasen, detta är ju inte klokt!!!

Lisa sa...

Öh. Jag blir så otroligt.. ledsen/trött/vansinnig/uppgiven - allt sammantaget i ett enda sammelsurium av känslor när jag läser vad du skriver. Jag och min kille bor i Indien ett år. Han jobbar som läkare och jag arbetar med forskningen på ett center i norra Indien. Och fy satan alltså, aldrig har de unkna strukturerna där jag ses som en kvinna först, flickvän till Björn sedan och en tänkande människa först därefter gjort det så tydligt för mig att mitt kön i kombination med min relation till en man definierar hur jag uppfattas och behandlas.

Ett real life exempel från idag:
Fråga till manlig kollega; Kan du skicka mig en uppdaterad lista över alla gomplastiker som gjordes i December?
Svar från manlig kollega; Nej.
Fråga till manlig kollega: Varför inte?
Svar från manlig kollega: Varför ska du ha den?

Fråga från Björn till manlig kollega: Lisa behöver en uppdaterad lista över alla gomplastiker.
Svar från manlig kollega: Inga problem. Jag skickar den.

Och när både jag och Björn ska presentera varsin forskningstudie på en konferens framöver är det jag, inte han, som får frågan om jag kan komma tidigare och göra det fint i konferens-lokalen och dekorera podierna. Och frågor som rör min eller vår delade forskningsposition riktas alltid, alltid till honom. Och feedback jag får när jag presenterar ett resultat är "vilken fin klänning!". Björns feedback: "berätta mer om forskningsmaterialet", "vilken analysmodell använde ni?", etc.

Urk, alltså. Och även om strukturerna på många sätt är tydligare i Indien är det inte på långa vägar bra heller i Sverige. Jag blir så d.j.ä.v.u.l.s.k.t trött.

Anonym sa...

Stackars J (och er)! Bra skrivet! Jag blir så djefla arg, både över att genusproblematiken STÄNDIGT negligeras ("ja, nu får man ju inte säga det men pojkar är ju pojkar, så är det bara", "vi är världens mest jämställda land och så gnälls det över blått och rosa", etc etc), och att man som mamma ALLTID uppfattas som lagom hysterisk och med ett överkänsligt mammahjärta, medan papporna är så förbaskat rationella. Gah!

Apropå artikeln, har någon någonsin stött på en man på sjukvårdsrådgivningen (1177)? Inte jag. Kanske det blir annorlunda om råden ges av 50% män? Kanske inte. Men strukturen känns igen från många ställen. Vet inte hur många gånger jag försökt få gehör för förslag, som sedan fått full uppbackning först när närmsta man knyckt och presenterat idén. Morr!
/Hillevi

Singelmamman sa...

Fan vilken vanmakt!

Emma - hörselresan sa...

Fy fan vad arg jag blir!!!!

Casa Annika sa...

Fy farao vilken berättelse!
Jag kommer att tänka på när jag åkte till akuten med min mamma som hade fruktansvärda magsmärtor (dog några månader senare i cancer) och hon tvingades ligga på en hård brits utan att en enda läkare ens tittade på henne. I fem timmar. Utan smärtstillande eller något alls.
Jag kan lova att det inte varit samma sak om det var pappa det handlade om.

Senada sa...

Jättetråkig läsning.. Jag vet inte vad det är som gör att männen får det bättre i vården men det är samma sak med män som jobbar inom vården, de får bättre löneförhöjningar och chefspositioner. Förbannad blir man

MissParker sa...

Blir så ledsen och arg när jag läser sådant här, tyvärr inte förvånad dock.
Stackars lilla Julius! :(

Anonym sa...

Stackars din lilla pojke!
Men bra att du uppmärksammar och länkar till artikeln, tack.

Och heja Lisa i Indien. Heja, heja, ge inte upp!
/Susanne

Maria sa...

Det är så himla sorgligt på något sätt, att det är så här. För alla förlorar på det i längden, även männen. Och jag är inte arg på de enskilda människorna vi mötte i vården vid de här tillfällena, för jag förstår ju att de inte gjord det här av elakhet eller lättja. Men det är så här strukturerna ser ut och det som gör mig förbannad är snarare de som påstår att strukturerna inte finns eller att de inte påverkar så mycket.

Och Lisa, att du orkar kämpa på! Stor eloge till dig.

Casa Annika: Vad ledsen jag blir när jag läser om din mamma. Jag beklagar sorgen och jag hoppas att hon fick bättre vård och mottagande resten av tiden.