lördag 12 januari 2013

Sömn i egen säng istället för akuten - om jag själv får välja

När Charles hade kräkts för tredje gången i går kväll, i sin säng, såg jag att han var alldeles rödflammig på ena armen. Jag frågade Björn om det var den armen han hade dragit i för att försöka få Charles att komma mer upprätt och kräkas i bunken istället för att kräkas liggandes rakt ner i madrassen, men det var det inte. "Men han var alldeles rödflammig på hela överkroppen när jag duschade av honom efter att han kräkts första gången".

Så jag googlade "kräks och rödflammiga utslag" och ångrade mig genast. För det var än det ena, än det andra och inget av det var "sånt är normalt när barn kräks och du behöver inte bekymra dig om det", för såna svar får man ju aldrig.

Så jag smög in igen och lyste på det stackars sovande magsjuka barnet med ficklampa för att se om han var röd på fler ställen, men då hade all rodnad i stället gått ner.

Men istället för att ringa sjukvårdsupplysningen (som ALLTID säger att man ska åka in, oavsett om man ringer för att ungen nyst eller uppvisar stora mystiska bölder) så gick vi faktiskt och lade oss. För bara tanken på att åka in till barnakuten sent en fredagskväll för att höra att "det är helt normalt att man blir lite rödflammig efter att ha kräkts" efter att ha suttit sex timmar i ett jävligt obekvämt väntrum fick mig att lägga mig ner i inre fosterställning och vråla "NEJ JAG ORKAR INTE!".

Så vi struntade i det. Och ungen lever idag. Ibland måste man helt enkelt göra val här i livet och sen hoppas på det bästa.


1 kommentar:

kominken sa...

Rätt tänkt! Plus att ni hade varit hemskt opoppis som åkt in med kräksjukan och förmodligen fått vänta i ett trist infektionsrum utan fönster.

Men skönt att han överlevde!