måndag 19 november 2012

Tiden och jag

Jag vet inte om det är novembermörkret eller stressen eller deppigheten som följer med stressen som är boven men jag kan för mitt liv inte kliva upp om morgnarna när klockan ringer. Och jag snoozar och jag snoozar och jag är ändå på något sätt ganska pigg när jag klockan ringer (tack sleep cycle för det, mkt bra app) men jag kan inte kliva ur sängen. Det bara går inte. Min kropp ligger kvar. Och den ligger bara kvar längre och längre för varje morgon och nu kommer det konstigaste här, håll i er nu, jag har inte kommit försent till jobbet en enda dag hittills.

Jag finner detta fenomen väldigt fascinerande.

3 kommentarer:

Linn sa...

Men jag säger ju det! Man behöver inte mycket tid på morgonen. Det räcker med att klä på sig, borsta tänderna och sätta upp håret så är man good to go.

Singelmamman sa...

Plötsligt händer det.


Ehum. Det blev fel va?

Annika sa...

Men hörrudu. Vad sägs om en time out snart? Typ ta lite ledigt innan du inte kommer ur sängen alls?? Tycker det låter illa med stress och deppighet jag...