Sluta vara så bajsnödiga, barn är barn är barn

Heja Ketchupmamman! Jag håller alldeles med. Så klart framtida arbetsgivare inte kommer sitta och leta efter vad mina barn gjorde - enligt mig - när de var bebisar. Det är ju alldeles befängt.

Och så vill jag lägga till en sak. Det här med barn och integritet. Det är klart att de har det, och att man inte får bete sig hursomhelst så att de känner sig överkörda och utelämnade. Men barn och vuxna behöver inte skyddas mot samma saker alltid. För barn är barn. De gör en massa saker hela tiden som vi vuxna både charmas åt och avfärdar som "sånt som barn gör". Och sånt gör alla barn. Det är ju för att de inte har nått samma mentala mognad som de flesta av oss vuxna som de gör alla roliga, charmiga, knasiga och asjobbiga saker.

Det skulle liksom inte vara lika charmigt om jag försökte mata Björns iPhone med en köttbulle (som jag naturligtvis tyckte att det var när Charles gjorde idag med min iPhone. Jättejättecharmigt), eller om jag hela tiden försökte äta upp våra fjärrkontroller, eller leka riddare med en pastakastrull som hjälm. Det skulle bara vara lite... obehagligt.

Inte heller skulle jag uppskatta om Björn varje dag envisades med att hämta och lämna mig på jobbet och berätta för mina kollegor hur jag har sovit i natt, om jag fortfarande är lika lös i magen och hur utslagen på min rumpa ser ut efter ett par dagars diarré. Det skulle faktiskt inte kännas det minsta bra.

Men sånt gör vi med våra barn (åtminstone små barn. Jag hoppas ni som har tonåringar har ändrat ert beteende litegrann iaf) hela tiden: berättar saker om deras bajsrutiner, snyter deras näsor offentligt och berättar för alla som vill höra på om alla söta, dråpliga, hysteriska och i andras öron skittråkiga historier om våra barn. För de är inte vuxna. De behöver inte skyddas från samma saker.