onsdag 30 april 2014

#61

Min näst värsta känsla är att frysa. Jag hatar att frysa. Hatar hatar hatar. Och eftersom jag är för snål för att brassa på el-elementen här på landet (och för lat för att elda) så går jag följaktligen runt och fryser nu. Snålheten bedrar visheten och allt det där.

Men det är säkert lite lutheranskt karaktärsdanande, det här frysandet alltså.

(Min värsta känsla är hunger. Såklart.)

tisdag 29 april 2014

måndag 28 april 2014

#59

Jag kallar den: "Den omöjliga utmaningen i att söva bebis när storebror smyger runt i samma rum för att hämta leksaker".


Den går även under namnet "vardag".

söndag 27 april 2014

#58

Om jag hade tänkt skriva ett långt inlägg och berätta om allt vi gjorde igår men somnade på soffan och nästintill snyftade som ett litet barn då Björn väckte mig för en stund sen eftersom jag var tvungen att borsta tänderna, kissa och ta ut linserna och nu därför inte riktigt orkar blogga?

Ja.

Ni får en bild från igår istället.



Vi hade det bra.

lördag 26 april 2014

#57

Nu ska vi snart lämna bort alla tre barnen till farmor och farfar OCH INTE HÄMTA DEM FÖRRÄN I MORGON EFTERMIDDAG!

Jag googlade lite igår på "att sova borta första gången 8-9 månader" och kunde naturligtvis läsa att det här kommer att fucka upp hela Frank och ge allvarliga anknytningsproblem som kommer bestå ända upp i vuxen ålder och yada yada yada. Men han är ju ändå den tredje ungen och de andra två tycks ju vara hyfsat normala så man får väl vara nöjd ändå över det utfallet och vi ska få springa tillsammans och sen promenera in till stan och dricka vin på uteserveringar och hålla handen och äta på restaurang som inte är McDonalds!

Så ja, vi tycker ändå att det är värt det.

fredag 25 april 2014

#56

Hela familjen har varit väldigt glada och exalterade över att det är fredag idag, och partystämningen har varit lika omisskännlig som högljudd. Fredag! Yey! FEST!






torsdag 24 april 2014

#55

Ena stunden sitter vi vid matbordet och äter middag (för knäckemackor och blåbärssoppa räknas VISST som mat) och pratar lugnt och civiliserat om hur alla haft det under dagen och vad vi ska göra i helgen och hur man ska göra om man står vid ett övergångsställe och ska gå över för det precis blivit grön gubbe och man då plötsligt hör utryckningsfordon med sirenerna påslagna som närmar sig.

I nästa stund står sjuåringen i sitt rum och vrålar det argaste han kan på femåringen, och femåringen skriker tillbaka med sin vildaste arg-panik-desperationröst att han hatar sjuåringen och det kastas pennor fram och tillbaka och ett glas ramlar och jag står med bebisen halvnaken i famnen och badvattnet fyller badkaret i vad som känns som rasande snabb takt och till slut kan jag inte hålla mig längre utan jag skriker också på barnen och plötsligt är det som att hela vår lägenhet bara är skrik skrik skrik och pennor som flyger.

Till slut orkar jag inte skrika längre utan väser ett argsint nu skiter jag i det här, slå ihjäl varandra då om ni så gärna vill det men stör inte mig och SKRIK INTE! och sen låser jag in mig i (det tråkiga) badrummet och badar bebisen. När vi sen kommer ut igen tio minuter senare har ingen dödat något men femåringen har raserisomnat i sitt rum och sjuåringen tycks ha glömt bort att vi bråkat alldeles nyss och allt som finns kvar av kaoset är en liten röd färgpenna som bortglömd ligger kvar dörröppningen.


onsdag 23 april 2014

#54

Det kan aldrig ha varit en småbarnsförälder som ritat det genomsnittliga svenska badrummet.





För vilken förälder som helst hade ju fattat värdet i att göra det enda rummet med lås på dörren (det vill säga det enda rummet som man kan få vara ifred i i alla fall en två, tre minuter åt gången) bara aningens mysigare än det här. Jag snackar inte mycket, men en fåtölj hade väl åtminstone kunnat få plats? Jag menar, man sitter ju så himla obekvämt där på toalettstolen när allt man vill är att få andas lite i sin ensamhet.


tisdag 22 april 2014

#53

Förra veckan tappade jag min telefon i en stentrappa. Det tyckte den inte om.

Jag bad därför Björn lämna in den för att byta glaset och jag höll på att svimma när jag hörde vad det skulle kosta: 1800 kr. Ettusenåttahundra kronor! Det är ju som en sista-minuten-resa. Eller nåt annat svindyrt (infoga själv passande jämförelse).

Men efter att ha ringt försäkringsbolaget och fått beskedet att vår hemförsäkring täcker detta var jag istället glad som en liten lärka över att "bara" behöva betala självrisken på tusen kronor. För det är ju i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Tydligen.

Så nästa gång jag behöver göra en skitstor och helt onödig utgift ska jag först låtsas som att den är nästan dubbelt så dyr och sen kommer jag alltså bara tycka att det är skoj att betala den verkliga summan.

Himla smart av mig!




måndag 21 april 2014

#52

Förutom döden, apokalypsen och offentliga toaletter är nattfjärilar det jag är allra mest rädd för.

Det här monstret satt på vårt köksfönster i helgen. Titta på den bara, man ser ju att den äter små barn till frukost.




söndag 20 april 2014

#51

Jag vill inte åka hem i morgon. Jag vill att det ska vara sommar och semester nu och att fem veckor av sol, badande och ohyggliga mängder glassätande ska ligga framför oss.



#50

Saker man gör en sen natt i april när man har utedass: går och lägger sig kissnödig och hoppas på det bästa.


fredag 18 april 2014

#49

När vi ska åka till landet tänker jag mig innan att vi bara slänger ner lite kläder i en stor väska, lägger ner välling och blöjor i en tygpåse, tömmer sopor och släcker alla lampor och packar in oss i bilen och åker. Allt det där borde ta max en halvtimme.

Men det är ju bara i mitt huvud. För i verkligheten ska det packas kläder till fem personer för en vistelse i flera dagar utan tillgång till tvättmaskin, det ska packas blöjor, kylvaror, täcke och kudde till spjälsäng (för att vi aldrig kommer oss för att köpa en extra uppsättning att ha på landet), det ska bres smörgåsar att äta i bilen, babyvakten måste med, böcker att läsa, datorn och mobilladdare och linsgrejer och glasögon och plånboken - vart fan är den? Sängen måste bäddas för jag hatar att komma hem till värsta röran och herregud hur jävla svårt ska det vara att hinna dammsuga upp alla smulor under köksbordet och vem har egentligen packat ner nappflaskorna till Frank? Inte jag i alla fall, inte du heller? Men var är de då? OCH FÖR I HELVETE VARFÖR LIGGER DET LEGO ÖVER HELA VARDAGSRUMSGOLVET? STÄDA UPP DET NU ANNARS SLÄNGER JAG DET! Och alla väskor som nu står vid dörren måste bäras ner till bilen för att packas in, och glöm för guds skull inte att lägga ner ytterkläder till barnen, det får bli en till IKEA-påse helt enkelt för både jackor och överdragsbyxor måste faktiskt med och det här är ju helt jävla sinnessjukt - nu har vi hållit på och packat i två timmar och vi är inte ens klara ännu och vi kommer aldrig någonsin att komma iväg det är lika bra att vi bara säljer skiten för jag orkar inte mer!

Och sen åker vi äntligen. Inte efter en halvtimme som jag trodde utan efter lite drygt två timmar. Och hela familjen är osams och jag har skrikit på alla för att vi är som en jävla cirkus som inte bara kan åka till landet en vanlig helg utan att behöva packa med oss halva lägenheten först.

Varje gång.

Att jag aldrig lär mig. Aldrig aldrig aldrig aldrig.

Det skulle bara vara så himla skönt att få åka någon endaste liten gång utan att behöva bråka först.

torsdag 17 april 2014

#48

På tal om att skrika dumma saker till sina barn när man är arg:





Vissa föräldrar blir tydligen inte ens arga (inte ens om de spiller blåbärssaft på vita mattan, hörde du det, Ellen? Nu känner du dig allt bra dum va som skällde på din unge för att hon ritat på tapeten och soffan?).

Men så himla fint ändå att det finns pappor som Martin, att hubotar också kan skaffa barn! Jag undrar om han har hjärnan och alla impulser avstängda dygnet runt eller om det bara är när han är med barnen?

onsdag 16 april 2014

#47

Jag är en uppskjutare. Och då menar jag inte bara en sån som skjuter upp saker till sista sekunden, utan jag är en sån som skjuter upp det tills det är för sent. Och det är så jävla frustrerande och stundtals hatar jag verkligen mig själv för det, jag menar hur svårt kan det vara att göra saker i tid?

Det är som att jag nästan har någon slags fobi för att faktiskt utföra saker i tid. Det kan handla om att betala räkningar (hej påminnelseavgifter, det är jag som gör att Klarna tjänar pengar. Varsågoda för det), skicka in Viktiga Papper av olika slag till exempelvis Försäkringskassan eller bara svara på sms om huruvida nån av mina ungar kan leka med nån annan unge torsdag eftermiddag nästa vecka. Det var asjobbigt när jag pluggade för jag sökte ju aldrig CSN i tid, så första veckorna av varje termin gick jag alltid runt och var asfattig och hade ont i magen av oro. VARFÖR GÖR JAG SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV? På riktigt alltså, vad är det för fel på mig?

Och här kommer en riktig bonus i sammanhanget: för ett tag sedan såg jag att Karolinska sökte personer för någon slags online-KBT-behandling för exakt det här problemet och jag tänkte direkt när jag såg annonsen att "det här MÅSTE jag bara anmäla mig till". Men tror ni att jag gjorde det? Nej. Givetvis inte. Jag sköt upp det tills det var för sent.

Men varför göra saker i tid om man kan skjuta upp det och sen ligga i sängen om nätterna och ha ont i magen på grund av dem?

tisdag 15 april 2014

#46

Ikväll hade jag som mål att jag skulle springa en mil på mindre än 55 minuter. Jag sprang på 54 minuter och 55 sekunder. Det känns ju onödigt att ha för stor marginal liksom. Nu har jag ont i magen och jag skyller det på löpningen. (För inte kan väl allt det där godiset på jobbet som jag mulade i mig ha med saken att göra?)

Slut på rafflande rapport från mitt ack så intressanta liv.

måndag 14 april 2014

#45

Ibland tänker jag att jag är den enda föräldern som faktiskt tappar tålamodet på riktigt med mina barn, att alla andra som säger att de gör det bara överdriver och att de egentligen uppför sig rätt civiliserat i varje situation. Jag tänker att de kanske skriker, men att de inte skriker dumma saker, att de även i stundens hetta väljer sina ord och tänker på att inte såra barnen.

För jag har nämligen så svårt att se framför mig hur någon annan vuxen plötsligt får nog av femåringen som står och vrålar "JAG HATAR DIG!" med tårarna sprutandes och därför svarar "Jaha, men det passar ju jättebra för just nu hatar jag dig också för du är så jävla jobbig!" För så säger man ju inte som vuxen? Vad skulle Jesper Juul säga om det? Och vad skulle BVC säga? Och finns det egentligen några andra föräldrar som vrålar det allra högsta de kan till sina ungar att "NU RÄCKER DET NU HÅLLER DU KLAFFEN ANNARS VET JAG INTE VAD JAG GÖR!"

Men jag spelar spel med mina ungar, läser för dem och tröstar dem när de är ledsna också så förhoppningsvis blir det folk även av dem när de blir stora. Trots att jag ibland hotar med att slänga "varenda jävla leksak de äger och har" och säger åt dem att hålla sig på sitt rum för att jag inte vill se dem längre när vi bråkar riktigt mycket.

söndag 13 april 2014

#44

I morgon ska vi skola in cirka hundra (känns det som) nya barn på vår avdelning.

Jag kommer förmodligen ligga i fosterställning i soffan i morgon eftermiddag och stirra ut i luften med glasartad blick exakt en minut efter att jag kommit innanför dörren.

Ni som vet, ni vet.

lördag 12 april 2014

#43

Ikväll har jag sprungit nästan sex km i beckmörkret i skogen med pannlampa utefter en bana som var snitslad med reflexer. Det var lerigt, blött och fullt med hala rötter att halka och snava på.

Roligt var det också! Och lite läskigt innan. Men mest roligt. Och väldigt väldigt mörkt.

Såatte, en liten sinnesundersökning kanske vore på sin plats?

#42

Jag kan tänka mig att det är rätt jobbigt att till exempel springa ett marathon, bestiga Mount Everest eller ta hand om all tvätt och disk i en åttabarnsfamilj.

Men inget utav ovanstående grejer är ens hälften så jobbigt som att resa sig upp ur soffan (efter att ha sovit där större delen av kvällen) för att gå och borsta tänderna och ta ut linserna.

Det är inte ens i närheten faktiskt.

torsdag 10 april 2014

#41

Bra saker med att ha barn: man har barn.

Dåliga saker med att ha barn:mitt tidigare bra luktsinne har efter graviditeterna förvandlats till ett monstruöst bra luktsinne. "Jaså älskling, kocken hade visat en vitlök för woken du åt till lunch för drygt tio timmar sen? Då får du sova med ryggen mot mig hela natten. Helst utan att andas".

onsdag 9 april 2014

#40

Eventuellt kan det möjligtvis vara så att jag kanske är världens tröttaste människa just nu.

Jag kan naturligtvis inte garantera det, men det är iallafall fall den känslan jag har.



tisdag 8 april 2014

#39

Ni vet de där dagarna när man somnar i soffan i personalrummet på rasten för att man är så sjukt trött och håret är tovigt och ens bebis lämnar snor- och dregelfläckar på ens kläder och glasögonen behövs putsas och mascaran har runnit under ena ögat och det går löss på jobbet?

Ja, de dagarna vill man helst inte att ens minsta unge ska bli förkyld och inte kunna sova. Alls. Det blir så himla tråkiga nätter då.

Så Frank, den här är till dig:





måndag 7 april 2014

#38





Nu ska det ju regna och inte snöa i morgon, och jag har inte köpt nån whiskey. Men ändå. Ni förstår vad jag menar.




Ps. Ni följer väl Humansofny på instagram?

söndag 6 april 2014

#37

Att vara bebis måste vara så jävla otacksamt. De ba försöker och försöker hjälpa till och alla ba "Nej. Gå härifrån".





"Ska du ha hjälp att plocka ur diskmaskinen? Jag kan ta tallrikarna. Eller glasen. Vad som faktiskt".




"Jag kan hjälpa till med tavlorna här. Jag vet inte riktigt vad de är till för, men jag biter gärna lite i dem för er skull".




"Jag borstar gärna tänderna själv. Det gör inget att det är någon annans tandborste, jag är inte alls särskilt kinkig med vad jag stoppar i munnen faktiskt så det går bra. Jag behöver inte ens veta vems det är".




"Du eh, vill du ha hjälp med det där spelet? Jag slickar mer än gärna på skärmen åt dig. Mer än gärna".


Att han fortfarande försöker är rätt stort av honom ändå faktiskt. Själv hade jag blivit sur och gett upp för länge sen och smällt i en dörr eller två för att understryka det.

#36

Alltså, det här med att inte äta godis innan påsk? Jag vill bara klargöra att det naturligtvis inte gäller godis som man har fått. Eller godis som råkar finnas hemma en kväll när man kommer hem från en middag hos en kollega. Eller överblivet godis från barnen.

Med andra ord så betyder "inget godis innan påsk" egentligen "inte köpa godis till sig själv innan påsk".

Ok? Bara så att vi är på samma sida när det gäller det här alltså.

fredag 4 april 2014

#35

Ni som springer, vad har ni för bra musik som ni lyssnar på då?


torsdag 3 april 2014

#34

Idag återkopplade Posten till oss. Att vi inte fått post på över två veckor var naturligtvis inte deras fel, utan vår fastighetsägares. Vi har nämligen ny portkod sen två veckor tillbaka och eftersom fastighetsägaren tydligen glömt rapportera detta tyckte sig Posten inte ha något som helst ansvar att försöka lösa problemet. Istället har de bara lagt hela vår trappuppgångs (bestående av tjugo hushåll) post på hög i två veckor, tills en av våra grannar tydligen hade ringt och ifrågasatt varför hen inte fått post de senaste veckorna.

Men innan dess? Inte en enda lapp på porten om problemet. Inget samtal till fastighetsägaren. Ingenting. Bara post på hög.

När Björn ifrågasatte deras brist på engagemang fick han höra hur jobbigt det är för dem att hantera alla portkoder som finns. MEN BYT JOBB DÅ OM DET ÄR SÅ JÄKLA JOBBIGT MED ALLA PORTKODER! skrek inte Björn då. Men jag gjorde när jag kom hem och fick höra om samtalet.

Posten, du finns på min svarta lista nu.


onsdag 2 april 2014

#33

De senaste veckorna har vi fått väldigt lite post, så där så att vi började misstänka att något var fel. Jag har tjatat lite halvhjärtat på Björn att han ska ringa till Posten och fråga vad som står på, men han har glömt bort/inte haft tid och dagarna har liksom bara rullat på.

Så idag ba BOOOM! Mer än tjugo brev landade plötsligt på hallmattan, bland annat ett resultat från ett cellprov (jag var frisk), en bröllopsinbjudan och en massa räkningar! Och eftersom den tidigaste räkningen skickades redan den 13 mars fanns det flera påminnelser med tillhörande påminnelseavgift till den, och flera av de andra räkningarna skulle ha betalats förra veckan (så där kan det mycket väl dimpa ner påminnelsavgifter snart, trots att jag betalade dem nu).

Och först av allt blir jag så sjukt förbannad! JAG vill inte betala påminnelseavgifter för att Posten är åsnor som inte klarar av sitt enda uppdrag - förmedla post. Tänk om inte allt var med i den där högen? Tänk om något hinner gå till kronofogden? Det kanske inte går så fort för en obetald räkning att hamna hos kronofogden, jag vet inte rutinerna kring det där, men ni fattar poängen?

Och sen kommer nästa grej - det här är tydligen inte ovanligt?! Plötsligt hör jag flera berätta att liknande saker hänt dem flera gånger och jag måste ju säga att det gör mig extremt förvånad. Jag trodde verkligen grejer som "kommit bort med posten" bara var något man hittade på när man glömt posta något själv. På riktigt alltså, jag trodde verkligen att man kunde lita på Posten. Nu känns det plötsligt som att vi lever i ett outvecklat samhälle där inte ens de mest basala samhällsgrejerna fungerar.

I morgon är det jag som går och tar ut alla besparingar från banken och lägger i madrassen.

tisdag 1 april 2014

#32

Oooookej, diskmaskinen påstår plötsligt att den inte får något vatten. DET ÄR SOLNARÅTTANS SYRRA SOM BYGGT BO BAKOM VÅR DISKMASKIN OCH GNAGT AV SLANGEN!

Det finns ingen annan förklaring. Jag tänker INTE öppna skåpet och titta efter i all fall, tjing pax dubbelpax för att vara den som inte gör det!