måndagen den 28:e februari 2011

Människor jag föraktar

Det finns saker som jag föraktar här i världen. Som människor som börjar meningar med "jag är inte rasist, men..."och sen tror att det är ok att vräka ur sig något jätterasistiskt i alla fall. Som att de har rättfärdigat det de ska säga då på något sätt. Eller människor som tycker att pojkar ska vara pojkar och flickor flickor och sen vägrar låta sin söner bära rosa plagg eller låta sina döttrar börja spela hockey för att "det är en sån grabbig sport", oavsett hur mycket barnen själva vill det.

Och sen finns det såna människor som jag verkligen föraktar. Som väljer ut gamla små tanter ute på stan för att de ser gamla och skröpliga ut och sen stjäl deras plånbok. Som rånar dem för att de är gamla och hjälplösa. Som sen skiter i om den gamla tanten sitter hemma i sitt kök efteråt och känner sig alldeles chockad och omskakad och plötsligt lite otrygg. Som gör så mot min mormor.

Det är inte ok. Det är verkligen verkligen inte ok att slita plånboken ur en gammal oskyldig tants hand efter en stunds brottningsmatch för att sen springa iväg med den och tömma den på pengar och stoppa ner den i närmsta papperskorg. Det är allt annat än ok att min mormor sitter hemma hos sig just nu och väntar på att se om det ska uppstå blåmärken på hennes arm eller inte, och att hon tycker att det känns lite jobbigt att gå och lägga sig för att hon vet att hon kommer att drömma om det här i natt.

Såna människor föraktar jag verkligen från djupet av mitt hjärta. Jag struntar fullständigt i om de har ett missbruk som de inte klarar av att försörja och därför gör saker de aldrig hade kunnat drömma om som små bara för att kroppen skriker att den dör om den inte får droger igen. Här saknar jag helt empati, vill inte känna någon empati. Jag vill bara att min mormor inte ska behöva uppleva något sånt här.

Jag hoppas att den kvinnan som gjorde det här idag för evigt kommer vara fast i ett grått, kallt och livlöst februari. Och jag hoppas att den ynka hundralappen som hon fick tag i idag från min mormors plånbok redan är slut och att hon inte fick nån njutning alls av det hon köpte med den.

Och framför allt hoppas jag att hon känner ånger över det hon har gjort.

Förtjänar all uppmärksamhet

Men herregud vilket jävla tjat det är om den där Palme idag. Det tar ju fokus från sånt som är mycket mycket viktigare.

Som dagens namnsdag till exempel.

Boll-skjorta

Jag drömmer ibland att jag är singel och att jag dejtar andra killar. Och det är väl sjyssta killar och så, men det är liksom alltid något som är fel. De är inte Björn.

I natt var jag 20 år igen och hade precis blivit tillsammans med en jämnårig kille. Men jag var osäker på vad jag kände för honom, och så var han så jävla klängig och jobbig. Han bytte till och med plats vid bordet när vi var ute och åt med kompisar, bara för att få sitta bredvid mig. Jag kände mig kvävd och besvärad, och det var så himla skönt att vakna upp bredvid min fina fina Björn som kan äta middag utan att behöva hålla min hand, och som aldrig klär sig i vita, nästan ärmlösa, skjortor med snören i sidorna som har små vita bollar längst ut.

Kom igen! Vad fan var det för skjorta? Man blir ju mörkrädd för mindre. Jag tror aldrig jag har träffat nån ned så dålig smak som mitt tjugoåriga nattjag. Ärligt talat, vem fan blir ihop med en kille som klär sig så?

Jag måste helt klart införa dejt-förbud för det jaget. Snarast.


söndagen den 27:e februari 2011

F´låt

Nu har jag försummat min lilla blogg hela helgen, har ni märkt det? Jag har inte haft tid att sitta vid någon dator i helgen, och det känns inte ett dugg bra faktiskt. Jag saknar ju er liksom. Vi har inte haft något helgmys alls tillsammans.

Så vi får ta nya tag i morgon tycker jag. Det kanske blir lite stelt till en början, men vi kommer nog komma igång igen ganska snabbt och sen känns allt som vanligt igen. Vi har ju faktiskt bara varit ifrån varandra en helg. Det är snart glömt hörrni!

lördagen den 26:e februari 2011

Hej plånbok

Jag älskar människor hörrni! Speciellt såna som lämnar in min plånbok till tjejen i kassan efter att jag lämnat den i en provhytt.

Varför jag lämnade den där vet jag faktiskt inte riktigt. Det får vi analysera en annan gång. Nu ska vi snart fira Björn!

Lördagsfin

Det är fyra stora intorkade snorkråkor på min morgonrock (som jag kan se. Eventuellt fler alltså). Men det gör inget för de går precis ton i ton med vällingfläckarna.

Och så sägs det att intresset för mode liksom försvinner under de år man är småbarnsförälder - vilken myt! Att matcha rätt är ju precis lika viktigt som alltid.


torsdagen den 24:e februari 2011

Ständiga samvetskval

Jag vet inte hur det blev så, eller varför. Men jag har banne mig dåligt samvete jämt för allting. Jag har dåligt samvete om jag jobbar när jag har ont i halsen och känner mig hängig - jag kan ju smitta någon. Men om jag stannar hemma utan att vara dödssjuk har jag också dåligt samvete. Man har väl arbetsmoral liksom.

Jag har en kollega på jobbet som är väldigt rar och fin och gullig på alla sätt och vis, men hon kommer liksom inte framåt så snabbt som jag skulle önska. Så ibland tar jag saken i egna händer och jobbar på själv för att få saker att hända - då får jag ju så klart dåligt samvete för att jag lämnar henne utanför. Andra gånger försöker jag få med henne på mina planer och då får jag dåligt samvete för att det känns som att jag är ny och kommer in och kör över. Om jag inte gör något alls får jag dåligt samvete för barnen.

När det gäller mina egna barn får jag dåligt samvete om jag skickar dem till dagis fast jag själv är hemma och är sjuk, herregud, de kan ju smitta vidare alla barn och fröknar som är där! Men om jag har dem hemma istället får jag dåligt samvete för att de fått vara hemma ostimulerade en hel dag med en mamma som knappt orkar fixa lunch och definitivt inte vill leka utan bara ligga i soffan och huttra under en filt.

Jag tror ni fattar vad jag menar. Det är som att jag aldrig tycker själv att jag gör rätt. Men jag vill inte ha det så längre, jag vill inte gå runt med ständigt dåligt samvete för något som jag inte ens borde ha det för. Det känns så... Jag vet inte riktigt, dumt?

Men hur slutar man? Hur börjar man tycka att det man gör faktiskt är det för situationen bästa alternativet? Och framför allt, hur slutar man bry sig så jävla mycket om vad alla andra tycker utan att bli en oempatisk människa?

Grattis älskling

Idag är ingen vanlig dag hörrni, idag är Björns trettioårsdag! I morse firade vi genom att ha en extra stressig morgon, grattis till magsåret älskling, och ikväll tänkte jag ta med mig lite magsjukebaciller hem från spyan jag torkade upp här nyss.

Man fyller ju ändå bara trettio en gång!



Otacksam jävel

Den här tiden på året känner jag mig alltid så nedstämd. Det känns som att det var en evighet sen det var sommar, och en ännu större evighet tills det blir sommar igen.

Och så den här jävla kräksjukan som grasserar överallt: på jobbet, på barnens dagis och säkerligen just på den t-banevagn som jag sitter på nu.

Uppförsbacke skulle man kunna säga.

Och så tänker jag på Libyen. Och Christchurch på Nya Zeeland och att alla människor som bor där säkert mycket hellre skulle vilja ligga och kräkas inälvorna ur sig i ett svenskt hem just nu, oavsett mörker och kyla utanför, än att vara där de är nu.

Och så tänker jag att jag ska sluta gnälla och klaga hela tiden. Och att jag ska vara glad och tacksam för det jag har: frihet, trygghet och en frisk familj.

Men ändå. Minus 18 grader liksom? Kom igen!

onsdagen den 23:e februari 2011

Rysk roulette. Fast ändå inte.

Charles och jag har varit hemma idag. Jag har suttit lite i karantän och eftersom han också var lite lös i magen igår, höll jag honom hemma för säkerhets skull.

Så idag när vi hämtade Julius på eftermiddagen fick jag höra att barnen inne på Charles avdelning hade kaskadkräkts till både höger och vänster idag, och på eftermiddagen var det bara fem barn kvar där inne.

Känns ju bra att lämna in Charles till det i morgon. Lite som att slänga in en handgranat i rummet där de sover middag och hoppas att den inte smäller.

Mest intressant dock med det här inlägget var att jag envist försökte stava "karantän" som "karaktän" istället. Dags att gå och lägga sig kanske?

Mitt oskuldsfulla barn

Efter dagis idag gick jag och barnen för att köpa present till Björn. På vägen dit pratade vi lite om vad vi ville köpa till honom och helt apropå sa jag till Julius "jag undrar vad du får när du fyller år". "En pistol kanske" svarade han då glatt som att det vore den mest självklara saken i världen.

Note to self: Måste sluta läsa "Guns and Ammo" som godnattsaga för honom.

Mer sminktid över till mig

Så himla skönt att Charles har lärt sig att klä på sig själv tycker jag. Då slipper jag lägga ner så mycket tid varje morgon på att hjälpa honom liksom.



(Fast svärdet får han ju givetvis inte med sig till dagis. Det får vackert stanna hemma. Det räcker faktiskt med knogjärnet och den ihopfällbara kniven).

tisdagen den 22:e februari 2011

Har ni några tips?

Jag vill bara ha en sommarstuga. Ska det vara så himla svårt? Jag sitter på Hemnet hur många timmar (eventuellt minuter, jag vet inte själv så noga, men det känns som lång tid i alla fall) som helst om dagen, och har gjort så ända sen i våras, men jag hittar liksom ingenting. Inte som inte är för dyrt.

Allt vi vill är att den ska ligga max 2,5 timmes bilfärd från Stockholm, ha en stor gräsmatta, minst två sovrum, inte behövas renoveras mer än kanske måla lite, ha godkänt avlopp och inte ligga i värsta myggområdet i Uppland.

Ja, och så gärna riktig toalett, jacuzzi, varmgarage, dyrt och exklusivt kakel i badrum och kök, strandtomt med egen brygga, kanske granne med någon kändis.

Ska det verkligen vara så himla svårt? Ska man verkligen behöva betala mer än 400 000 - 500 000 för att få det?

Som sagt...

Snäll mot magen var det som gällde ja.




Jag har alltid varit den som tar stort ansvar

I natt slog jag till med lite fräsch magsjuka. Fast inte den typen där man kräks. Men det är ju något man ska vara tacksam över antar jag, det är ju så svårt att spela solitaire på iPaden samtidigt som man kräks liksom.

Idag stannar jag i alla fall hemma, och kurerar mig (läs: sover och tittar på sån där jävla skit-dagtv). Och det är ju viktigt att tänka på vad man äter så efter att man har varit magsjuk, det får inte vara för mycket fibrer som magen får det jobbigt med, så jag koncentrerar mig på de överblivna lussebullarna i frysen.

Och ärligt talat, nån måste ju faktiskt ta sitt ansvar och äta upp dem innan påsk i alla fall.

måndagen den 21:e februari 2011

Lite trött

Jag har missat hela den här Khaddaffi/Gaddafi/Gandalf-grejen. Är det något jag behöver bry mig om? Eller kan jag fortsätta sitta här i soffan och stirra oseende på tv:n?

Nytt grepp

Idag ska jag ha utvecklingssamtal med ungefär 100 föräldrar på jobbet. Jag har förberett mig genom att skriva upp en massa punkter om mig själv som vi kan diskutera. Typ hur jag var som liten, varför jag inte lägger nycklar på bordet och vad jag egentligen tycker om melodifestivalen.

För ärligt talat, alla föräldrar känner väl redan sina ungar? Är det inte bättre då att lägga tiden på att få lära känna mig ordentligt? Herregud, barnen kan de väl prata med någon annan om.



söndagen den 20:e februari 2011

Hockeydans?

Idag provade Julius att åka skridskor för första gången. Och det gick ju... jättebra.




Vi hade innan kanske hoppats lite i hemlighet på att han skulle visa sig ha en snar framtid inom NHL-hockeyn, men jag vet inte riktigt hur det blir med den saken. Han tycktes vara mer inriktad på dans av något slag. Det kanske är det där som är sån där "hockeydans" som han påstod sig ha se på tv i julas.

Men det kanske är pengar i sånt också? Nästa nivå av konståkning liksom.

Föregår med gott exempel


Hur var det nu igen? Mångfald och jämlikhet är sånt som sossarna förespråkar va? Eller var det tvärtom? Gud, jag blir så förvirrad när jag ser det här bildmontaget. Jag inte vad jag ska tro längre. Annat än att glasögon och flint tycks vara det man ska satsa på i vår.

lördagen den 19:e februari 2011

Om det inte blir sommar snart så dör jag

På riktigt alltså, jag saknar sommaren så att det gör ont i kroppen. Jag saknar en sån där ljummen och ljus sommarnatt som doftar alldeles underbart av blommor, asfalt och gräs, där småfåglarna redan har börjat sjunga sina morgonsånger och man får lite dåligt samvete för att man har varit vaken hela natten och man vet att man kommer sova bort den där fina och varma sommardagen som kommer om bara några timmar, men det gör liksom ingenting. För det är ljust och fåglarna sjunger och och allting är bara så vackert!

Jag klarar inte av den här vintern längre. Jag klarar inte av att det inte doftar något ute, eller att det är så jävla kallt att måste klä på sig i tjugo minuter för att bara kunna springa ner och köpa lite mjölk.

Jag vill ha doft av våt asfalt, blommor och syrénbuskar! Jag vill ha vin på balkongen efter att barnen har lagt sig där vi pratar om alla som går förbi och allt som hänt under dagen, och pistagenötter som vi delat upp noggrant innan för att vi inte ska hetsäta upp dem så vi nästan kvävs i rädsla för att få för få. Jag vill känna att det är lite kyligt när jag åker till jobbet på morgonen, så att jag behöver ha en tunn kofta på mig för att inte frysa. Jag vill ha bruna ben och tunna ballerinaskor och fina pumps och kanske converse en mulen dag. Jag vill ha solkurvor på tunnelbanan, solkräm på barnen och bara ben på alla människor runtomkring.

Men allt jag har är en alldeles för liten påse lösgodis.

Fatta vad deprimerande.

Hoppas ni en dag också kan bli lika coola

Fy fan, jag är så jävla cool när jag kör bil. Att jag inte tog körkort tidigare! Coolast är det när jag växlar och det liksom klirrar lite om mina armband.

Ifall ni undrade liksom.


Jag smälter för enkelt.

Synd bara att han är så jävla söt. Det är så svårt att vara sur då.


Men det är säkert också medvetet. Förslagna unge.

Men god morgon då för i helvete

Jag blir galen! Charles har vaknat inte tidigare än halv sju hela veckan, men idag - lördag - vaknar han ju naturligtvis 05.43!

Och han gör det för att jävlas! Jag vet det, jag känner det på mig. Så himla typiskt honom. Och i morgon, när det är Björns tur att gå upp med honom, då kommer han säkert sova till sju.

Men just idag vill han alltså vakna mitt i jävla natten. Bara för att jävlas med mig






fredagen den 18:e februari 2011

Klargörande

Men asså, jag drack ändå vin ikväll. Så att ni inte trodde något annat liksom. Det finns ju ändå gränser för hur mycket man kan fjäska för den där kräksjukan.

Ville bara att ni skulle veta det.

Hejdå.

Fast...

... nu ångrar jag mig lite. Jag kände det när jag tryckte på "send". Plötsligt mådde jag liksom lite illa. Jag ska inte vara så kaxig, förlåt vinterkräksjukan. Jag skrattar inte alls dig i ansiktet. Såklart! Det gör ju ingen med vettet i behåll.

F'låt.



Jag står över sånt

I'm surrounded by magsjuka. Den är verkligen överallt. Alla i familjen har kräkts (utom jag såklart). Det går magsjuka på jobbet också, och idag kräktes till och med ett barn inne på avdelningen.

Men på något sätt tycks jag klara mig hela tiden, det är som att jag är onåbar. Jag skrattar vinterkräksjukan rakt i ansiktet!

Nu ska jag hem och äta pizza och dricka rödvin till. Det är nog så där att kräkas upp gissar jag, men det gör ju ingenting. För sånt behöver ju inte jag bry mig om.

För bra för att vara sant

Det ryktas om att det är fredag idag? Kan det stämma?

torsdagen den 17:e februari 2011

Men jag har inte feber

Jag är så sjukt trött just nu, så där förlamande trött att jag inte orkar röra mig. Jag orkar knappt höja armen för att skyffla in geléhjärtan i munnen! Och så fryser jag så jag skakar om jag inte ligger under den tjocka tjocka filten.

Diagnos på det?

onsdagen den 16:e februari 2011

Inte ens det gick som det skulle

Jag har precis kastat en ask geléhjärtan i golvet i vredesmod. Inga geléhjärtan ramlade dock ur asken, vilket tyvärr förtog den dramatiska effekten av det hela.

Å andra sidan blir det så mycket lättare för mig i morgon när jag ska äta dem, när jag slipper krypa runt på golvet för att plocka upp dem alltså.

Men det får bli i morgon. Nu ska jag lägga mig i sängen och tycka synd om mig själv.

Inne i ett flow just nu kan man säga

Fy fan. Fy fan. Fy fan! Jag hade lika gärna kunnat tappa bort bilnycklarna igår, för bilhelvetet startade inte (urladdat batteri) i morse när jag kom ner med båda barnen som jag plötsligt var tvungen att lämna eftersom Björn fick för sig att kräkas i natt, så jag hann ju inte till jobbet i tid om vi säger så. Nästan en och en halv timme sen blev jag.

Synd bara att det var jag som skulle ha öppnat.

tisdagen den 15:e februari 2011

Och så har jag glömt ringa dagis också och säga att barnen är friska och kommer tillbaka i morgon. Handen upp den som är förvånad.

Idag tappade jag bort mina nycklar. Både hem- och jobbnycklar. Det var lite halvbesvärligt eftersom jag upptäckte det när vi kommit hem från barnakuten och klockan var närmare 18 och ingen av oss hade ätit varken mellanmål eller middag (och vi brukar äta middag vid 17). Så barnen grät av hunger i porten och jag ringde Björn, som hade någon slags avslutning på en utbildning han gått på under hösten, för att be honom komma hem. Och jag ringde och ringde och ringde. Och kom till telesvaret varje gång.

Till slut fick jag tag i honom, och efter att vi stått i porten i fyrtio minuter kunde vi äntligen komma in med hjälp av hans nycklar.

Sen letade vi efter Charles nässpray som bara var helt spårlöst försvunnen. Tills Björn frågade om jag kanske haft med mig den till läkaren. Då uppenbarade den sig plötsligt i skötväskan som vi hade haft med oss.

Efter att barnen hade somnat tog jag med mig ficklampan och gick ut till bilen för att leta igenom den ordentligt en gång till. Jag behövde inte ens tända ficklampan för att se nycklarna som låg helt synligt bredvid Charles bilstol. Men det hade väl kunnat vara värre antar jag, det var ju tur att det till exempel inte var bilnyckeln som var borta. Då hade vi nog fortfarande varit kvar på parkeringen vid sjukhuset som kostar typ 400 miljarder i timmen. (För bilnyckeln hittade en sköterska på golvet i entrén just när vi hade kommit, så den hade jag liksom koll på sen).

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag tappar bort den här bloggen.

Dagens utflykt

Idag var sista dagen Charles behövde vara hemma från dagis på grund av magsjukan. Så vi tänkte att vi skulle hitta på något roligt, åka på utflykt eller så.

Efter lite funderande valde vi barnakuten på Danderyd, och för oss tre (Julius var med också) kostade det 120 kronor. Men då ingick två timmars lektid, två piggelin, obegränsat antal plastmuggar att kissa i samt eget rum.

Det var väl helt ok. Men nästa gång tror jag att vi testar Junibacken istället.

Att kunna trolla vore ju bra

Det finns en första gång för allting sägs det. Idag önskar jag till exempel för första gången att jag hade en snopp. Då skulle jag kunna ta den där smärtsamma balaniten istället för Julius.

Nu kan jag bara stoppa honom i badkaret för resten av dagen och hoppas på det bästa. Det känns ju så där måste jag säga.

måndagen den 14:e februari 2011

Passionen lever än

Man kan ju fira alla hjärtans dag på olika sätt. En del får blommor och presenter av sina respektive, andra får kärleksfulla sms eller mejl.

Själv fick jag ett sms med följande text: Nu har jag diarré...

Jag är glad att jag i alla fall fick någonting. Det är så trist tycker jag med de som avfärdar alla hjärtans dag helt.

Gissa var jag hänger idag

Alla hjärtans dag är tydligen stor bemärkelsedag inom förskolan.



I alla fall i personalrummet.

söndagen den 13:e februari 2011

Nya rutiner

Vi har tydligen en ny söndagsrutin i vår familj. Eller, barnen har i alla fall det. De kräks numera på söndagar. Jag önskar ju lite att de kanske hade valt att gå i kyrkan istället, eller någon annan aktivitet som inte genererar lika mycket tvätt.

Men. Det var tydligen inte upp till mig.

I vilket fall, förra söndagen sms:ade jag genast jobbet och talade om att jag skulle vabba på måndagen, eftersom det är jag som öppnar på måndagar känns det liksom rätt viktigt att mina kollegor får veta tid att jag inte kommer vara där så att nån annan hinner åka dit och vara där när första barnet kommer. Men sen gick det ju som det gick. Julius var piggare än nånsin och alla trodde i hemlighet att jag bara fejkade för att få vara hemma på min födelsedag (det hade jag också trott om det inte vore så att jag ägnade hela den dagen åt att tvätta nerspydda sängkläder och täcken).

Så den här gången får Björn vabba. Vi tänker att det är mer trovärdigt om vi bara är borta varannan måndag från respektive jobb.



Magsjuk stackars söndagsfirare.

Om hur allt bara vände på en sekund

Tidigare idag var vi och hälsade på några kompisar. Allt var som vanligt, vi fikade och umgicks och barnen höll sig i skinnet. Sen kräktes Charles ner hela soffan, Björn och sig själv.

Och efter det blev det... så dålig stämning på något sätt. Det kändes lite som om de inte ville ha kvar oss där. Det var verkligen jättemärkligt, jag undrar om det var något vi sa?

lördagen den 12:e februari 2011

Man tager ju vad man haver

Jag upptäckte igår varför duschmössor (oftast) är av plast.







Men hur skulle jag ha kunnat veta det innan jag provade liksom?

Lite sjuk

Vi var på fest igår, en bokstavligt talat ganska blöt fest (jag fick vin utspillt på huvudet som liksom rann ner genom håret och kunde torkas bort i nacken) och idag mår jag verkligen inte så bra. Jag har en bultande huvudvärk och mår illa.

Måste ha varit något fel på de där chipsen jag åt igår.

fredagen den 11:e februari 2011

Viktig info

OMG, OMG, OMG! Hur mycket jävla snö finns det egentligen? Och jag tog bilen i morse. Utan att köra fast nånstans. Jag är så jävla duktig att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Bara så att ni vet liksom. Hylla mig gärna.


torsdagen den 10:e februari 2011

Det är inte jag, det är gymmet

Jag är som sagt var inget sånt där nyårslöfte på gymmet. Jag började faktiskt träna en hel vecka innan nyår.

Och att jag inte gick dit idag hade absolut ingenting med lathet att göra. Men mitt gym stänger faktiskt när det är snöstorm ute. Så jag hade liksom inte kunnat träna även jag hade gått dit.

Men det är ju lite synd. Jag hade gärna gått annars.



Ät inte snön för fan

I två timmar stod jag ute på gården i snöstormen innan jag slutade idag. Två jävla timmar.

Och under de timmarna hann jag säga "ät inte snö" ungefär en miljon gånger.

Ärligt, vad är grejen med det? Vad är det för fel på dem? SNÖ SMAKAR JU FÖR FAN INGENTING!

Det är ju inte socker vi snackar om direkt.

Hade jag jobbat två timmar till hade jag börjat trycka ner snö i halsen på dem, ät mer då om det är så jävla gott liksom.



Jag tog mitt förnuft till fånga

Fy fan, det blir verkligen vara tyngre och tyngre att gå upp om morgnarna.

I morse tänkte jag verkligen säga upp mig, bara för att slippa kliva upp. Jag tänkte att vi kunde leva på kärlek och Björns lön. Och sen ännu mer kärlek för att täcka upp allting.

Men så kom jag på att man oftast inte kan betala lösgodis med kärlek. Åtminstone inte där jag brukar handla.




Såatte, tunnelbanan är ju också trevlig så här dags på dygnet.

Sömn. Ge mig sömn.

ÅhsnällasnällaSKJUTmig!

Jag okar inte, jag vill inte, jag tänker inte gå upp så här tidigt! Det är ju mitt i jävla natten, ser ni inte att det är mörkt ute? Låt mig vara!

onsdagen den 9:e februari 2011

My precious

Jag fick ett tangentbord till vår iPad när jag fyllde år och jag är helt förälskad. Det är den bästa prylen nånsin, plötsligt har vi fått en extra bärbar dator här hemma, fast snyggare och tunnare. Och med touch-skärm.

Jag vill ha med mig den överallt, och skulle helst vilja sova med den om det inte vore för Björn. Han skulle bara rulla på den i sömnen och ha sönder den. Och det vore ju rätt hemskt, för då skulle jag behöva göra slut med honom.








Det bästa med den är att den aldrig säger dumma saker som "tror du att du är min mamma eller" när jag bryr mig om den och vill att den ska bli frisk. Och den tittar aldrig på fotboll heller, eller gnäller över att jag belamrar handfatet i badrummet med linsgrejer och smink.

När jag tänker efter kan ju faktiskt Björn sova på soffan.

Älska städhjälp

Två gånger i månaden kommer det en städfirma hit och städar hos oss. Och det är nog den absolut bästa och minst jobbiga utgiftsposten vi har. Om vi plötsligt en dag inte skulle ha råd att anlita dem längre får Björn sälja en njure eller två för att lösa problemet. Av sina egna naturligtvis.

För vi avskyr verkligen att städa. Jag kan inte nog understryka hur mycket vi avskyr att städa.

Och inte nog med att man kommer hem varannan fredag till ett skinande rent hem med nybytta lakan i alla sängar (ja, så sällan byter vi. Och jag kan ju säga att det är ett lyft om man jämför med tiden innan städfirman), man kommer även hem till en lägenhet där ingenting ligger där det brukar. Även i undanplockat tillstånd alltså.

Jag brukar själv till exempel inte lägga decilitermått bland kaffekoppar eller vitlöken i morteln, men jag är absolut öppen för nya idéer. Det är liksom lite spännande, som att gå på upptäcktsfärd hemma hos sig själv.

Jag är rätt säker på att städerskan undrar lite över oss också. Särskilt om hon inte har egna barn. För i sådana fall kan det nog te sig lite underligt att vi exempelvis envisas med att låsa fast kökslådorna med skohornet hela tiden. Det är ju en bit ifrån där vi förvarar skorna liksom. Fast å andra sidan vet man ju alltid var det är då.




Vi värnar om begreppet lill-lördag

I vår familj tycker vi att det är viktigt att hålla på traditioner och seder, för om ingen uppmärksammar dem dör de ju ut. Man måste ta sitt ansvar.

Som idag till exempel. Alla vet att det är onsdag, men hur många av er tänker på att det också är lill-lördag? Och eftersom man äter godis på lördagar är det precis det vi tänker göra idag också. För vi bryr oss.




Friskast

Jag känner mig som superwoman just nu: Björn har precis börjat tillfriskna efter värsta superinfluensan, själv är jag knappt snuvig.

Julius kräktes ner hela sig - och mig- i söndags, men jag mår inte ens det minsta illa.

Jag är onåbar. Bacillerna kommer inte åt mig, hur mycket de än försöker.

Hade jag vetat det här hade jag aldrig vaccinerat mig mot svininfluensan förra året. Så himla onödigt liksom.



tisdagen den 8:e februari 2011

Mitt liv, min menstruation

Det här är ett fint initiativ tycker jag. Mens ska inte vara något som är tabubelagt och skamligt.

Lite otippat kanske att det är en fotbollsspelare som försöker höja statusen på menstruationer, men hej, man ska inte vara fördomsfull.

När jag själv är för trött för att blogga


Bara för att en blogg är nedlagd betyder det ju inte att den inte är läsvärd.




Brun fulsnö och Gert Fylking i helvetet

Februari alltså. Det måste ju ändå vara månaden som gud glömde. Det är bara grått, brunt och smutsigt överallt - även om solen skiner. Jag tror att det är så det är i helvetet.

Det och att man måste man lyssna på trams-och-flams-radio där varje morgon.

Så akta er jävligt noga för att hamna i helvetet.

Affärsidé

Jag tror att jag ska starta eget företag. Jag funderar på att sälja valium utanför förskolor till alla föräldrar som precis lämnat sina barn.

Jag räknar med att bli miljonär till sommaren.

måndagen den 7:e februari 2011

Fråga till föräldrar

Men guuuuuud vad jag inte förstår försäkringskassan. Hela den organisationen måste ju vara uppbyggd för att jävlas.

Nu loggade jag in på deras sajt för att anmäla vab för Julius idag. Och det som gör mig så förvirrad är att det finns två alternativ:

1. anmäl tillfällig föräldrapenning
2. begär tillfällig föräldrapenning

Varför skull jag bara vilja anmäla? Förstår de inte att det betyder att jag också vill ha pengar? Eller tror de att jag bara ville tala om för dem att jag varit hemma idag, ifall de undrade liksom. Är det så att jag först måste anmäla och sen begära?

Vet ni? Förstår ni? Får ni nånsin några pengar av dem?

Lyxmiddag

När man fyller år tycker jag att man kan unna sig lite extra, lyxa till det liksom. För det är man faktiskt värd.

Idag äter vi till exempel fiskpinnar till riset. Men så fyller jag också 31 år, och det gör man ju bara en gång i livet.









Saker som stör mig på balkongen

Två saker slår mig när jag tittar ut på balkongen:

1. Varför äter inte fågeljävlarna upp äpplena som jag lade ut till dem där för flera månader sen? Otacksamma jävlar. Att de är lite ruttna borde faktiskt inte hindra dem, fåglarna svälter väl på vintern? Eller är det bara något slags pr-trick för att vi ska mata dem med frön?

2. I somras var vi blomvakter åt några vänner när de var på landet. Deras tomatplanta tog vi med hem till oss för att kunna vattna den varje dag. Jag skäms när jag ser att den fortfarande står kvar. Så himla pinsamt att vi fortfarande inte har lämnat tillbaka den! Måste komma ihåg att ta med den nästa gång vi ska hem till dem. Det tror jag att de kommer uppskatta. Ni vet, bättre sent än aldrig.







Kräksjukan som kom av sig

Igår kväll när vi rusade in till en gråtande Julius var han helt täckt av spyor, som om han rullat sig i dem. Hela sängen var nerspydd och vi har tvättat täcke, kuddar, lakan och kalsonger hela natten. I tumultet som uppstod när vi skulle hjälpa honom fick jag spya i munnen, på tröjan och lite varstans.

Idag är Julius piggast i hela huset. Han springer runt som om han fick en vitamininjektion igår och till lunch nu har han ätit flest pannkakor av oss alla.

Kan vi andas ut nu? Kan vi räkna med att han bara var matförgiftad efter kalaset på McDonalds igår?

Eller ska jag gå och köpa semlor och hetstrycka i mig fyra stycken på raken i ganska trygg förvissning om att jag inte får behålla dem tillräckligt länge för att de ska hinna sätta sig på låren?

Ja jag har ingen aning faktiskt. Det är en himla spännande födelsedag det här om jag får säga det själv. Som en thriller som man inte vet hur den kommer sluta förrän den är slut.

söndagen den 6:e februari 2011

Ändrade planer

HAHAHA! Här satt jag och tyckte synd om mig själv för att jag inte blir firad i morgon. Och så kräks Julius ner hela sig! Och jag får spya i munnen när jag hjälper honom.

Så det är alltså vi ska fira min födelsedag. Med kräksjuka för hela familjen. Gud vad mysigt!

Grisen på Ica

Tidigare idag när jag kom hem från Ica Maxi upptäckte jag att jag hade gula fläckar längs med hela framsidan på min svarta jacka. De var inte små. De var inte diskreta. Det såg snarare ut som att jag hade spytt ner mig och sen inte tvättat jackan.

Men det är ju så här livet som småbarnsförälder är, och det vet alla. Det är helt enkelt sånt som händer. Att man spiller smoothie längs med hela jackan när man står och väntar på tunnelbanan. Utan barnen.

Hipp hipp hurra för mig då

I morgon fyller jag år. Det kommer bli en mindre bra födelsedag, det känner jag på mig redan nu. Jag jobbar nästan 12 timmar, Björn har inte kunnat fixa present eftersom han är döende i influensa, ingen vill komma och fira mig eftersom han är döende i influensa och det har inte hunnit bli sommar i år heller lagom till min födelsedag.

Det blir alltså en tårt-, present- och familjelös dag. Och så är det Björn som får alla sympatier. Livet är allt bra märkligt ibland.

Men, jag ska inte klaga. Jag kommer få en pärplatta som nån av Julius fröknar har gjort. Det blir fint det. 

En påse full av snor.

Den där influensan genererar tydligen en massa snor. I alla fall på Björn.

Efter ett tag tröttnade jag på att det ständigt låg som ett hav av använda näsdukar kring hans plats i soffan, såg jag tog fram en påse och bad honom lägga dem där istället.




Vi kallar den "Bag of germs". Till sommaren räknar vi med att ställa ut den på Moderna muséet.

lördagen den 5:e februari 2011

Det är viktigt att göra saker tillsammans

Det finns vissa fördelar ändå med att Björn är så sjuk. Han når till exempel inte fjärrkontrollen och är alldeles för svag för att resa sig upp ur soffan. Så ikväll har jag sällskap framför melodifestivalen!

Varje gång han försöker protestera höjer jag bara ljudet ännu mer.

Det är mysigt att vi för en gångs skull kan titta på det här tillsammans tycker jag, jag hoppas det kan bli en ny tradition.

För influensan är väl säsongsbunden?

Man skulle kunna säga att jag fungerar väldigt bra under press

Tidigare idag skulle jag steka pannkakor till barnen, men smeten blev liksom inte så bra. Men trots att det varit lite jobbigt de senaste dagarna tycker jag att jag hanterade det hela bra.

Jag satte mig rakt ner på köksgolvet och grinade. Och brände smet på spisen ovanför.

 Jag undrar om inte jag skulle ha kunnat göra karriär inom försvarsmakten.

Lördagsmorgon

Jag håller på att baka bröd till frukosten (jag vet, 10 000 duktighetspoäng till mig), men jag hittar inte den mörka sirapen som ska vara i. Tror ni det är ok att ringa på hos nån granne och fråga om de har? Klockan är ju ändå snart halv åtta.

fredagen den 4:e februari 2011

Istället för tillbörlig tacksamhet

Björn är så himla sjuk just nu. Jag tror faktiskt att jag aldrig har sett honom så sjuk förut och jag har verkligen slagit knut på mig själv de senaste dagarna för att underlätta för honom. Jag har tagit hand om barnen helt själv, ringt till våra föräldrar och pusslat så att de har kunnat hämta barnen från dagis de dagar jag har jobbat sent, sprungit med nässpray och näsdukar samt varsamt talat om för honom att det nog är dags att duscha innan han blir klassad som en sanitär olägenhet och därmed förbjuden att vistas i lägenheten. 

Och nu vet jag vad ni tänker. Guuuuuud vad tacksam han måste vara för allt det här, vad han hela tiden måste tänka att jag är världens bästa flickvän och herrejävlar vilken dyr present han planerar att ge mig på måndag när jag fyller 23 år.

För så tänkte jag. Tills han öppnade munnen tidigare ikväll, inte för att tacka, utan istället beklagade sig över att jag inte ville kramas längre (att det blir så besvärligt för barnen att gå själva till dagis när vi ligger däckade båda två var nog inget han tänkte på just då. För att inte tala om hur svårt det skulle vara för dem att laga mat, de når ju inte ens upp till spisen).

Plötsligt funderar jag på att gömma all ipren, nässpray och annat knark i morgon. Det är ju inte så att han tar sig till apoteket själv ändå.

Jobbmys

Bara för att man jobbar på en förskola behöver det ju inte betyda att man inte kan ha lite fredagsmys.





torsdagen den 3:e februari 2011

Det här med minne har aldrig varit min starka sida

Det är två saker jag måste komma ihåg att ta med mig i morgon bitti. Det ena måste Charles ha på dagis, det andra ska jag ta med till jobbet.



Den här lappen på ytterdörren kommer säkert hjälpa mig att få med mig sakerna hemifrån. Jag hoppas bara att jag lämnar rätt sak på rätt ställe.

Om inte annat för att det kommer bli så himla svårt för fröknarna på Charles dagis att klä på honom en flaska vin. Utanpå overallen.

Dagens tack

Söta fina Ketchupmamman länkade till mig idag med ord som gör mig alldeles generad när jag läser dem. Om och om igen. Men det behöver vi inte prata om. Hur många gånger jag läst det inlägget idag alltså.

Det finns vissa illasinnade rykten som påstår att det var jag själv som bad om att få bli hennes bloggtips idag, men sånt ska ni inte lyssna på. Det är bara elakt förtal! Jag har väl bättre saker för mig liksom. Och vem vill ha många läsare? Egentligen?

I alla fall, tusen tack Ketchupmamman!


(Men tydligen borde jag gnälla lite mindre. Och jag som trodde att alla inlägg med bilder på mina naglar liksom jämnade ut min mer negativa sida. Tydligen inte. Jag får fundera lite mer på den saken helt enkelt).


onsdagen den 2:e februari 2011

Lite krav måste man väl ändå kunna ställa?

Björn tror sig ha halsfluss. Skulle det vara väldigt okärleksfullt av mig att be honom flytta hemifrån ett tag tills han mår bättre? Eller åtminstone sova på soffan några nätter?

Han måste ju förstå att jag inte är så sugen på att få halsfluss själv. Det ska liksom inte göra ont att äta choklad. Det säger ju sig självt.

Sånt man lär sig med tiden

Det kan vara svårt att veta innan man börjar ett nytt jobb vad det egentligen innebär. Det finns ju alltid på förhand dolda nackdelar liksom.

Själv önskar jag att jag hade vetat innan jag började jobba på förskola att det finns så många barn där.

Men som sagt, sånt är ju omöjligt att veta i förväg om man inte haft någon direkt insyn i verksamheten.

Nästa gång ska jag emellertid försöka komma ihåg det.

Egoistiska jävel

Charles har inte helt fattat det här med att sova hela nätterna ännu. Och eftersom vi är moderna och jämställda och allt det där brukar vi ta varannan natt. Rakt av. Det verkar så bökigt att hålla på med uskados, och så kan man ju inte handla för dem i vanliga affärer heller.

Hursomhelst, den här natten var egentligen Björns natt, men eftersom han gick och lade sig med feberfrossa igår kväll förkunnade jag flott och storsint att jag kunde ta hans natt. Sån är jag liksom.

Och eftersom Charles faktiskt sovit bra de senaste nätterna räknade jag inte med att bli störd alls i min skönhetssömn.

Naturligtvis vaknade ungjäveln tio över fem i morse. Och Björn? Han låg ju kvar så klart. Så himla dålig stil av honom tycker jag. Det borde han ju ha förstått att allt mitt snack om att han var sjuk och behövde all sömn han kunde få bara var just snack.

Jag tänker ju inte ställa upp för honom fler gånger, det är ett som är säkert. Inte om man ska få sån här tack för hjälpen i alla fall.

tisdagen den 1:e februari 2011

Centralt läge dock

För att komma till barnens dagis måste vi gå över en järnvägsövergång. Det betyder naturligtvis att det alltid kommer ett tåg, eller två, just när vi ska gå över. Och det är ju så kul att stå där, i allt det gråa, kalla, blåsiga och blöta och kolla när fula pendeltåg blåser förbi.

Men bara tågen åker förbi är allt ganska ok ändå. Det är värre de dagar då tågen stannar och bommarna följaktligen inte åker upp. Det blir så svårt att komma förbi då, särskilt med barnvagn.
Då får man välja mellan att stå kvar och se dum ut, eller gå ner i gångtunneln som går under spåret. Jag brukar undvika det senare, för de som bor där i tunneln har nästan alltid fest där. Och det känns alltid så dumt att komma oinbjuden och stövla igenom värsta festen liksom. Man vill ju inte störa.

Men idag hade vi tur. Ett tåg stod stilla precis vid övergången och till slut fick vi välja gångtunneln för att inte behöva stå stilla där hela dagen, men tydligen hade de som bor i tunneln rökpaus eller nåt. För det var bara deras flaskor som fanns där nere när vi gick förbi.

Man vill ju som sagt inte vara en party crasher. Men jag tycker verkligen att de som bor där borde kräva dörrar eller nåt av hyresvärden. Måste vara så himla jobbigt med alla människor som går igenom deras hem hela tiden.

För friskt barn

Idag helt klart sista gången jag vabbar med Charles (för den här gången alltså).

Han är alldeles för pigg och vill läsa saga och leka hela tiden. Hur ska jag då hinna sova/blogga/twittra/titta på tv?

Asså ärligt, varför tror han att man vabbar egentligen?