måndagen den 31:e januari 2011

När jag fattar rationella beslut. I god tid.

Ikväll var jag på väg till gymmet för att träna. Och så bara en timme innan passet skulle börja fick jag plötsligt ont i halsen. Bara så där liksom.

Men jag klädde på mig och åkte ändå, för man blir ju inte snygg av att stanna hemma. Trust me, I know.

Men så googlade jag träning och halsont när jag satt där på t-banan. Och alla träffar sa bestämt att det är lika med döööden. Det fanns inga mellanting, tränar du med det allra minsta lilla halsont så dör du. Jag vet inte om det skulle ske på plats eller om man skulle hinna hem först, men dör gör man.

Och jag tänkte på barnen, som skulle stå där alldeles ledsna och rädda på min begravning, och lyssna på prästen som skulle säga med sorgsen stämma att "där ligger hon, hon som offrade sitt liv för ett spinningpass, nu får hon aldrig se sina barn växa upp. Men hon dog i alla fall smal och vältränad. Och nu måste hennes familj klara sig utan henne. Och betala gymkortet varje månad resten året på autogiro."

Och det vill jag ju inte så klart. Så jag satte på mig jackan igen, för jag hade hunnit ändå in på gymmet och börjat hänga av mig innan prästen var klar med sin predikan, och sen gick jag tillbaka till t-banan och åkte hem igen.

Och nu sitter jag här i soffan igen, rädd för att röra mig det minsta lilla och därmed dra på mig en hjärtmuskelinflammation i alla fall (Björn lär ju få sträcka sig efter fjärrkontrollen varje gång jag behöver den. Jag bör INTE anstränga mig i onödan nu, det har jag lärt mig ikväll), men ändå trygg i förvissningen om att jag kommer leva till jag minst blir 55 år.

Sen kommer jag dö i hjärtproblem på grund av för lite träning tidigare i livet.


Saker man lär sig med tiden

Nu när jag har haft mitt körkort ett tag inser jag att det finns så mycket viktigt som man inte får lära sig på körskolan.

Som hur man byter cd-skiva samtidigt som man kör till exempel. Eller vilka solglasögon man är snyggast i när man sitter bakom ratten.

Och i morse upptäckte jag det olämpliga i att få en hostattack när man kör i uppförsbacke och följdaktligen måste hålla foten på gasen. Det blir liksom så... hoppigt då.

Hade jag vetat det hade jag naturligtvis inte fått en hostattack just där.



söndagen den 30:e januari 2011

Min renrasiga son

Idag var jag till frisören med Julius för att få honom att bli liten och söt igen och inte se ut som en sån där KTH-nörd som alltid har fula gympaskor och ryggsäck på sig.

Frisören som klippte honom sa direkt när han tittade upp på henne med sina extremt långa ögonfransar, "åh vad söt han är". Det reagerade jag inte så mycket på, sånt är jag ganska van vid att höra. Jag menar, de flesta har ju aldrig sett hans vredesutbrott. Not so cute om vi säger så.

Hursomhelst, efter det sa hon en sak som gjorde mig desto mer konfunderad: "Har han nån blandning i sig?". Jag gjorde naturligtvis som jag alltid gör när folk frågar mig något som jag egentligen inte riktigt förstår, jag låtsades som att jag förstod och svarade. I det här fallet blev det nej.

Men nu så här i efterhand känner jag att jag kanske borde ha sagt som det var. Att han nästan helt säkert är renrasig men att det finns eventuella frågetecken gällande en border collie längre bak i stamtavlan. Jag tror dock inte att det är så, han visar sällan (eller aldrig faktiskt) tecken på att vilja valla, och det där med snabb, smidig och snabbtänkt...  Jag vet inte riktigt. Jag tror att han är renrasig faktiskt. Jag ska säga det till henne nästa gång.

lördagen den 29:e januari 2011

Vad innehåller Ipren? Egentligen?

Av någon anledning var Charles lite gnällig och hängig idag precis när vi höll på att göra oss i ordning för att gå på hockey. Så jag tog tempen på honom och kunde besviket (läs: glatt) konstatera att han och jag nog fick stanna hemma och titta på brittiskt kostymdrama istället för att sitta i iskall hockeyarena och titta på tråkig hockey.

Så där satt vi i soffan, han och jag, efter att de andra hade åkt. Han som en liten 40,3°C varm klängapa som flämtande klamrade sig fast vid mig med feberblanka oseende ögon och jag med blicken fäst vid tv:n. Ostört. 

Men så efter ett tag tyckte jag att den lilla feberheta klängapan borde få i sig lite vätska och enda möjligheten att få i honom den var att ge honom febernedsättande. Så han fick sig en dos ipren och jag såg fram emot att få fortsätta titta på mitt kostymdrama.

Synd bara att jag inte läst innehållsförteckningen på ipren innan bara. Den innehöll av någon underlig jävla anledning inte bara febernedsättande utan även uppåttjack. Tur att jag bara gav en halv dos, herregud.

För plötsligt sprang han omkring som en rabiessmittad råtta med ett skärp kring magen, Julius kalsonger från gårdagen kring midjan och ett träsvärd i ena handen som han viftade frenetiskt med. Samtidigt som han hojtade obegripliga slagord. 

Borde inte sånt, uppåttjacket alltså,  stå tydligt utmärkt på förpackningen? Så att man som förälder kan välja om man vill ha en påtänd unge med träsvärd eller lugn och foglig klängapa med feber? Jag hade faktiskt uppskattat det valet. Vätska kan man ju alltid få i dem på ett eller annat sätt även om de inte vill dricka själva liksom.

Och så hade han nog inte dött av vätskebrist den där timmen eller två som var kvar på mitt kostymdrama.  Alltså, så himla viktigt med vätska är det väl inte bara för att de har lite feber?







Efter gårdagens middag




Det ser ut som att vi hade roligt igår.


fredagen den 28:e januari 2011

Klackarna i taket!

Rumpsalva på näsan och glasögonen på. Jag är redo, nu tar vi fredag.


torsdagen den 27:e januari 2011

Ska man äta bajs är nu ett bra tillfälle

Jag är - tro det eller ej - rätt frisk nu. Jag har ingen feber, bara halvsvullna ögon och är knappt täppt i näsan längre.

Så det gör mig lite förbryllad att jag fortfarande inte kan känna smaken av något. Idag åt jag glatt filmjölk och flingor till mellanmål på jobbet och kände mig rätt tillfreds med livet, ända tills kocken kom in och fyllde på filen i kannorna. Ur yoghurtpaket.

Och jag som inte ens tycker om att äta flingor i yoghurt. Så himla nesligt att jag suttit där och varit nöjd med att göra just det ända fram tills dess.

Hursomhelst, i morgon ska vi bjuda några vänner på middag här hemma. Det ska bli väldigt intressant att se om någon av dem kommer våga ifrågasätta eventuell ovanlig kryddning. Jag menar, om man råkar ta fel på exempelvis muskotnöt och salt, kan det väl inte bli så stor skillnad i resultat?

Jag kommer äta utan problem i alla fall, oavsett kryddning. Och det är ju ändå viktigast.

Tillbaka på jobbet

Idag var jag tillräckligt frisk för att jobba. Med mina små svullna grisögon bakom tjocka glasögon. Jag tog det som en komplimang när ett av barnen stirrade argsint på mig ungefär två decimeter från mitt ansikte och väste: vem är du?

Det känns bra på något sätt att inte förknippas med små fula grisar med såriga näsor. Det barnet fick naturligtvis extra förmåner resten av dagen. Man ska ju premieras när man gör bra saker.

onsdagen den 26:e januari 2011

Sjukvårdsupplysning på nätet


Ni som kan allt: finns det nån receptfri medicin som jag kan droppa i ögonen som gör att jag blir frisk snabbare?

Jag har inte beställt det här

Men gud, jävla förkylning från hell, vik hädan!

Idag har jag utöver alla andra symptom även drabbats av ögoninflammation. Och det är ju egentligen inte så farligt i sig. OM MAN INTE HAR LINSER I VANLIGA FALL!


Så nu måste jag runt med inte bara röd svullen näsa, utan även rödsprängda svullna ögon bakom fula glasögon som får ögonen att se ut som små jävla grisögon. Fast rödsvullna så klart.

Nu ska jag gå och blanda lite morfin och glass. Det är ju ändå lill-lördag.

Mitt fel

Jaha. Nu tittar barnen på konståkning på tv:n. Och det vet vi ju alla vad det betyder.

Jojomänsan, de kommer bli såna där homosexuella.

Typiskt. Det måste vara för att de har så mycket Hello Kitty-grejer. Och för att jag inte handlat tillräckligt många pojkkläder på Lindex med stor lekvidd i.

Spännande

Jag kan sen ett par dagar inte känna någon smak av någonting längre. Det är lite... intressant att äta saker man ibland inte ens vet vad det är. Igår till exempel tackade jag kocken artigt för kycklingsoppan (som jag tyckte att hon lite märkligt nog hade haft räkor i. Brukar man verkligen det?) och fick då höra att jag ätit laxsoppa till lunch.

Här hemma tar jag till middagarna fram små skålar med röror och grönsaker som vi brukar ha till maten (ni vet, sånt som åker in och ut i kylskåpet vid varje middag) men jag har ingen aning om nåt av det är ätbart eller inte. Det mesta ser ok ut - men jag har ingen jävla aning. Men man är ju ingen fegis så naturligtvis har jag hela tiden ställt fram av allt. Barnen måste faktiskt härdas.

Igår kväll tog jag dessutom mitt ansvar och åt lite av den där äckliga glassen som vi haft i frysen i vad som känns som en evighet, men som ingen vill äta upp därför att vi vet hur god glass smakar. Men. Man slänger inte mat! Eller ja, inte sån med socker i alla fall.

Ikväll planerar jag att ge mig på lussebullarna som är kvar i frysen de med.  Man måste som sagt ta sitt ansvar.

tisdagen den 25:e januari 2011

Svara nu det jag vill höra

Hjälp mig nu, ni som har någon slags medicinsk utbildning: jag känner mig så sjukt vissen i kväll och har därför tagit tempen ungefär en gång 15:e minut för att få ett värde att luta mig mot så att säga. Men den där jävla termometern visar ju aldrig någon feber. Inte att tala om i alla fall. Alldeles nyss gav jag upp, då hade jag lyckats jobba upp den till väl så klena 38°C. 

Och här kommer min fråga: Jag som i normala fall ligger på 35,8°C (med den termometern i alla fall), borde inte jag få mer cred för 38°C? Borde inte det vara som typ 39°C för den som i vanliga fall har typ 37°C?

Och jag har en muntermometer, får jag typ lägga till 0,5°C automatiskt då? 

Det skulle vara så mycket lättare för mig att tycka synd om mig själv om det vore så. Självömkan är ju som vi alla vet årets känsla 2011.

Hur ska man veta?

Vi har ett nytt kylskåp och har väl haft lite svårigheter att få till det där med temperaturen. Skulle man kunna säga. Det är inte så roligt när mjölken är fisjummen liksom.

Idag hittade jag den här kompisen längst in på en hylla:




En två decimeter lång isbit.
Och jag som hade tänkt höja temperaturen där inne lite, men nu undrar jag om det verkligen är ok? Eller kyler de här nya och energisnåla skåpen med is?

För i såna fall har jag ju gjort bort mig nu när jag slängt den där i vasken.

Mina kollegor refererar till mig som "smittbäraren"







... men jag förstår inte riktigt varför. Bara för att det här är det enda som ligger i min handväska just nu? Man kanske bara vill ta sig en liten Ipren för att det är tisdag liksom?

måndagen den 24:e januari 2011

Jag hade gärna varit med, men...

På studiedagen idag pratades det mycket om qigong (och ja, jag googlade för att ta reda på stavningen), och om nån expert de eventuellt skulle ta till Sverige för att lära oss det.

Men qigong alltså, töntigare sysselsättning får man väl leta efter. Vi fick se nån filmsnutt där det stod en man på stranden och gjorde rörelser i slow motion, som om han försökta vifta bort flugor med armar som satt fast i tuggummi. Jag kan verkligen inte begripa vad syftet är med det. Hur många flugor kan man vifta bort i det tempot liksom?

De enda långsamma rörelserna jag vill göra på stranden är att eventuellt röra sakta i en drink, eller möjligtvis fläkta mig lite lojt med en tidning.

Hursom, det blir säkert jätteinspirerande om han ska komma hit och qigonga oss. Man ska vara öppen för nya grejer, det tycker jag absolut.

Synd bara att jag kommer vara tvungen att vabba just den dagen.

Kastar sten i glashus

Vi har haft stängt idag på jobbet eftersom vi haft studiedag. Detta har vi naturligtvis talat om i tid för alla föräldrar, men det tycks liksom inte vara något de tyckte var värt att lägga på minnet.

Så i fredags roade jag mig med att hälsa alla barn som gick hem en trevlig helg, och avslutade sen med orden "vi ses på tisdag!".

Ungefär alla föräldrar vände sig om med lätt glasartade blickar och väste fram, "tisdag? Vad menar du?" Sen såg man hur svettningarna liksom bröt fram i pannan på dem när de insåg att vi faktiskt inte skulle vara där idag och ta emot deras barn, och-hur-skulle-de-hinna-fixa-barnvakt-och-vad-skulle-de-säga-på-jobbet-om-de-inte-dök-upp-och-kan-man-vabba-när-förskolan-är-stängd?

Själv log jag bara ljuvt och vinkade hejdå (och tänkte: klantskallar).

Så idag slog det mig plötsligt att jag inte har nån jävla aning om när mina egna barns dagis har studiedag. Är det den här veckan kommer inte jag hinna fixa barnvakt. Kan man vabba när dagis är stängt?

Tillför ingenting

Måndagmorgnar hörrni, kan vi inte bara enas om att vi stryker dem?

söndagen den 23:e januari 2011

Söndagsfint hemma hos oss

På söndagar vill jag ha det undanplockat och städat hemma, så att man liksom bara kan slappna av och vila upp sig inför veckan som kommer.

För det är så stressigt annars, om det ligger saker överallt.





Saker man ibland oroar sig för

Vi sitter i soffan tillsammans med barnen och tittar på Bolibompa där Amy Diamond är med:

Björn: Så himla otäckt att hon aldrig blir äldre! Hur länge kan man vara tolv år egentligen?

Jag: Jag vet, det är skitläskigt. Men man hör faktiskt på hennes röst att hon blivit äldre.

Björn: Skönt, då har de inte kastrerat henne i alla fall.

lördagen den 22:e januari 2011

Man har väl bordsskick

När jag var liten var jag en riktig bokmal. Jag läste hela tiden, överallt.

Men vid matbordet fick jag aldrig läsa för mamma. Det var ohyfsat tyckte hon.

Och jag håller helt med henne, och det är något jag även vill lära mina egna barn. Därför sitter jag inte med en bok nu när jag äter middag ensam med barnen.

Jag sitter med datorn istället och bloggar/twittrar/surfar. Och det är en helt annan sak.

Om egentligen ingenting.

Ni klagade förut över att det skulle vara svårt att känna igen mig på Ica eftersom jag höll upp handen för ansiktet på bilderna. Så jag gick så, med handen uppe, hela tiden på Ica idag men inte fan var det nån som kom fram för det. Tyvärr kunde jag inte dokumentera det eftersom jag var ensam där, för den andra handen var jag tvungen att hålla på kundvagnen.

Tyvärr var jag ensam även när jag skulle betala, och eftersom jag hade handlat så mycket att det nästan inte ens fick plats i kundvagnen, blev det naturligtvis - naturligtvis - avstämning.

Och här hemma sparkade storebror ner lillebror från soffan så att lillebror slog huvudet i soffbordet. Hej megajättebula.

Storebror har dessutom nästan 40 graders feber.

Som ni kanske förstår har jag aldrig längtat så mycket efter ett glas vin. Herregud vad jag längtar efter att få ta ett glas vin.

Och eftersom det här inlägget är helt osammanhängade och helt saknar poäng ska jag sluta här.

(Och gå och ta ett glas vin).

Jag interagerar så bra

Men åååh, nu har jag blivit så där kass igen på att svara på kommentarer. Det är bara för att jag nästan alltid bloggar från en blogg-app på iPhonen (och så får jag mejl med era kommentarer) så jag är nästan aldrig på själva bloggen så att jag kan skriva kommentarer själv. 

Ursäkterursäkterursäkter.

I know. Men jag älskar er för att ni kommenterar och jag lovar att jag ska bättra mig! 

Hursomhelst, en av er skrev en jätterar kommentar om att hon gillar bloggen och frågade dessutom om hur man gör en sån där "Jag läser just nu". Jag hittar inte inlägget med den kommentaren, så jag svarar så här istället: jag vet inte.

En kompis frågade samma sak för ett tag sedan, och jag kunde för mitt liv inte komma på hur jag hade gjort. Men jag tror att jag valt en gadget som heter "Bild" kort och gott. Prova den!

Innerstadsborna kan inte helt släppa kontakten med naturen.




I innerstan måste man ha tunga grejer på toalettlocket för att inte råttorna ska komma upp ur toaletten.

Här i förorten föredrar vi att ha kvar råttorna utomhus. Konstigt att de kulturella skillnaderna kan vara så stora trots att avståndet är så kort.

fredagen den 21:e januari 2011

Den godisfria månaden tickar på

Jag vill bara klargöra en sak här, digestivekex är inte godis. Bara så att ni vet.

Asså, det är ju inte så att jag ätit två såna idag eller så. Men jag bara tänkte att ni kanske undrade.

Ge mig inga dåliga ursäkter

Ok, alla föräldrar med barn på mitt jobb: idag är det fredag. Är ni med på det? Plus att jag är supertrött efter min aslånga arbetsvecka den här veckan (två hela dagar, försök slå det om ni kan), så skulle ni kunna vara så rara och hämta era barn redan vi tretiden i eftermiddag? Det där mötet ni har inbokat halv fyra, skit i det. Chefen förstår säkert. Och ärligt talat, vadå "ensam sjuksköterska på avdelningen", man kan inte curla patienterna hela tiden. De dör nog inte av att vara ensamma en timme eller två. Och gör de det ändå - dör alltså, ja då var det väl meningen. Ingen lever för evigt.

Så då säger vi så då? Alla hämtar senast tre? Fint.

torsdagen den 20:e januari 2011

Man kan väl ändra sig?

En av mina bästa vänner fick en bebis i morse (eller fick och fick, det var ju inte riktigt så att den kom inslagen i ett paket med lite krusade snören runt om) och när jag pratade med henne på telefon kunde jag höra den - bebisen alltså - göra små söta bebisljud i bakgrunden. Och herregud vad jag var beredd att springa från jobbet där och då för att tillverka en egen ny liten bebis! Jag vill också ha!

Sen kom jag på att jag såg ut så här när jag var gravid senast. Och att det är jävligt jobbigt att gå runt med en mindre personbil i magen i flera veckor. Det blir så svårt att hitta en skön ställning att sova i då. Sen kom jag på att det också känns mindre skönt att pressa ut en mindre personbil ur kroppen, det är som att man... inte är gjord för det på något sätt? Mindre personbilar ska alltså inte vara inuti kroppar, försök kom ihåg det gott folk.

Jag kom också ihåg hur sjukt jävla jobbigt det är att agera mjölkko 24 timmar om dygnet utan chans att bli avlöst. Sånt överlåter vi helst till kossorna, hade jag velat jobba i en ladugård fastspänd vid en mjölkmaskin hade jag gjort det.

Och så kommer jag ihåg hur jobbigt det är att ha en liten sömnterrorist som ligger och väntar på att man ska somna innan han eller hon börjar skrika. Jag sover faktiskt så himla mycket bättre om nätterna om det inte är någon som skriker bredvid. Men det kanske bara är jag, vad vet jag liksom.

Hursomhelst, nu är jag inte så sugen på att skaffa en ny bebis faktiskt. Jag vet inte ens om jag vill åka och hälsa på den här längre. Är det ok om jag hoppar det tror ni?

Inför helgen

Gud, det bästa med att komma tillbaka till jobbet måste nog vara att det går magsjuka här. Känns fint att jag vet vad vi ska göra i helgen nu då.

Så jobbigt annars tycker jag när helgerna är helt öppna.

onsdagen den 19:e januari 2011

Top Model - som verkliga livet

För en stund sen tittade barnen och jag på Top Model. Jag tycker att det är viktigt att de inte bara får titta på barnprogram utan även se program med mer sensmoral.

Nu förstår de visserligen inte engelska, men jag tror ändå att budskapet gick hem hos dem.

Levererar du inte åker du ut.

Framtidsplaner

Från att ha snudd på dött av tristess igår av att vara hemma och vabba börjar jag nu vänja mig. Det känns liksom rätt bra, att vara hemma och göra ingenting. Det känns som att det... passar mig på något sätt.

Så jag tänkte, man kan kan skaffa ett tredje barn? Bara för att få vara hemma några månader. Eller är det "fel anledning" kanske att skaffa barn (som alla familjelivsfascister jämt tjatar om). Jag vet inte. Men man kanske kan lämna bort ungen sen om det inte kändes bra med tre barn?

tisdagen den 18:e januari 2011

Lite besviken








Jaha, där var den. Formen alltså. Den som har varit borta hur länge som helst. Jag hittade den idag längst in i ett skåp. Och jag som trodde att jag skulle få göra en Kissie, ställa till ett jävla liv och anklaga städerskan på lösa grunder. Typiskt!

Det hade annars varit en typisk grej att stjäla, för det vet ju alla att billiga Ikeaformar är hot stuff.

Men men. Nu blev det inte roligare än så här.

Depp

 Igår ägnade jag hela förmiddagen åt Stolthet och fördom. Det var fint det. Jag tror att Charles gillade det också, visserligen kom han ett flertal tillfällen med fjärrkontrollen och gav den till mig samtidigt som han sa "trycka bompa", men det är ju så svårt att förstå vad sådan där små menar. Jag fattade naturligtvis ingenting av det, men jag svarade något i stil med att "bompa är slut" och det tycktes lugna ner honom.

Idag har det inte varit lika fint. Idag har vi tittat på Musse klubbhus istället. Fy fan för Musse. Han är inte det minsta lik Mr Darcy. Och inte går han runt med vita kråsskjortor heller.

I morgon får vi nog gå till videobutiken.

No worries

Ibland blir jag lite orolig över mina barns framtid och jag funderar över saker som om de kommer komma in på några utbildningar eller inte, och framför allt om de kommer få några bra jobb. Och oron blir ju inte mindre när Julius säger saker som "grisar äter knappar". Han lär ju inte bli veterinär om vi säger så.

Men så emellanåt säger han saker som faktiskt får mig att känna mig lugn på den fronten (åtminstone tillfälligt). Som idag till exempel då han meddelade att han "kan bajsa tre korvar i stim".

Herregud tänkte jag genast, nu är saken biff!  Vem kommer inte vilja anställa honom liksom?

Allting har två sidor

Asså, det här med dag-tv. Vilken jävla skit det är! Jag får rastlöshetseksem av att se Ellen dansa sin fula dans, och Hem till gården ska vi bara inte tala om. Idag tittade jag i ren desperation på Sjunde himlen, ett program som måste beskrivas som den obehagligaste dramaserien någonsin. Det är något med den som gör att man inte kan sluta titta. För varje avsnitt man ser blir man förmodligen mer och mer abortmotståndare utan märka det själv.

Men det finns bra saker med den serien också. Man blir till exempel jätteglad varje gång de bryter för reklam.

Lite senare:
Eh, man skulle ju också kunna skriva att "man blir mer och mer motståndare till abort för varje avsnitt man ser" om man skulle vilja skriva det på bättre svenska. Men det vill man ju inte. Så det var därför jag skrev som jag gjorde ovan. Basåatt ni vet.

måndagen den 17:e januari 2011

Smakråd


Vad tror vi om den här färgen då? Piffig? Gamla skåpluckor i sunkig sommarstuga?

Jobbig grej

Alltså, jag är en social person. Det vill jag liksom börja med att säga. Jag väntar till exempel ivrigt på att den första av er ska komma fram på gatan eller mataffären och säga att ni känt igen mig, eller förstått att det var jag när ni hört mig prata med barnen. På grund av deras namn alltså. Hittills har det i och för sig bara resulterat i att personalen på Ica tittar konstigt på mig när jag betonar barnens namn jättehögt varje gång jag pratar med dem, samtidigt som jag vänder mig om för att se om någon reagerar. (Men det kanske bara är inbillning från min sida, vad vet jag). En vacker dag händer det!

Men det finns andra typer av situationer då jag inte vill vara så social. Som när jag stöter på en gammal flirt på gymmet som jag hade ett - på sin höjd - treveckorsförhållande med en sommar för över tio år sen. Jag vet inte ens om han känner igen mig. Och jag har ingen lust att undersöka saken. Jag minns faktiskt inte ens hans förnamn (bara smeknamnet alla kallade honom för, jag är väl ingen slampa heller).
Så då blir det extra jobbigt när han ska gå på samma pass som jag. För då måste jag fokusera under hela passet på att inte möta hans blick, och herreguuuuud vad det finns speglar på gymmet, och det blir som ett extra träningspass bara det. För möter man blicken, då är det kört. Då måste man hälsa.

Såatteliksomva, jag tänkte solglasögon på nästa pass, det är väl ok?

Mr Darcy och jag

Åh gud, han vill ha mig! Ser ni hans blick? Ser ni hur längtansfull och passionerad den är?




Synd bara att Charles envisas med att förstöra hela tiden. Han är alldeles för pigg för att ha haft 40 graders feber i natt. Alldeles för pigg!

söndagen den 16:e januari 2011

Typ som Bolibompa. Fast med brittiskt uttal.

Jag lånade BBC:s version av Stolthet och fördom häromdagen, och jag har ungefär 2,5 timme kvar att se.

I morgon måste jag vabba med Charles, såatte, jag hoppas han gillar brittiskt kostymdrama.

Blivande vana

Nu har jag tränat i tre veckor. Jag hörde av en instruktör att man måste hålla i träningen i minst fem veckor för att man inte ska komma av sig, utan att det ska bli en vana istället.

Och det känns ju bra, det betyder att det bara är två veckor kvar för min del. Sen kan jag börja skolka utan att behöva säga att jag slutat träna.

lördagen den 15:e januari 2011

Nöjd


Hur piffigt var inte det här då? Kommer matcha horsminket finfint när jag åker hem från jobbet på måndag.

Inte ensam (hemma)


Jag skulle aldrig få för mig att dricka ensam. Det är så himla... tragiskt på något sätt. Och ensamt.




Så det är ju tur att barnen ligger där inne i deras rum och sover nu eftersom jag just blev så sugen på vin.

Nån som vet?

Jag skulle vilja ha ett sånt där liv som man sover i. Är såna dyra?


fredagen den 14:e januari 2011

Svårt att veta

Jag undrar om jag kommer få mer ut av bokklubbsmötet nästa vecka om jag faktiskt börjar läsa boken innan?



torsdagen den 13:e januari 2011

Istället för tjänstebil

En av löneförmånerna på mitt jobb är att man titt som tätt åker hem med en massa oönskat glitter i ansiktet. Och i håret. Allt som oftast helt ovetande om det (tills man kommer hem och ser sig i spegeln och inser att man åkt hem som en sämre sminkad prostituerad).

Det kallar jag piffigt.

Förresten,

...jag och en kollega tänkte skriva en barnbok. Köper ni om vi får den utgiven?

Roligt

Inte skyldig träffade på mig i natt (tyvärr utan att jag fick reda på det).

Ibland är bloggvärlden så himla liten!

På jobbet

Men herreguuuud vad det är mycket barn här!

Ska det verkligen vara så?


Skandal!

Det är fullt på tunnelbanan och ingen erbjuder mig - en frisk och ogravid kvinna - sin sittplats! Fattar de inte att jag vill sitta?

Folk är så otroligt egocentriska nu för tiden.

onsdagen den 12:e januari 2011

Vi och dom

Det är mycket folk på gymmet de här dagarna. De flesta är ganska uppenbart såna där nyårslöften. De kommer ju i åtta fall av tio ha lagt av inom ett par veckor. Vi andra, vi som faktiskt brukar hänga på där, ser gärna ner lite på dem. Inte minst av just den anledningen att de snart försvinner. De är liksom fumliga amatörer bland alla proffs.

 Själv känner jag mig istället lite som en del av inventarierna på gymmet, typ raka motsatsen till ett nyårslöfte. Jag har ju ändå tränat ända sen veckan före nyår.

Men det är fortfarande bättre än Idol

Jag fick frågan nyss om jag inte gillar Dr. House (på tal om fyrans programutbud). Och jag måste säga att jag generellt sett har lite svårt för tv-serier som bara består av ett enda avsnitt. Men som är inspelat i hundra olika versioner med olika statister. Som House till exempel:

Patient kommer in med svårdiagnosticerad sjukdom. Blir snabbt sämre. Alla läkare brainstormar, men lyckas inte lösa gåtan. House sitter med under brainstormingen och petar på alla med sin käpp hela tiden. Sen äter han lite piller och kommer med ett helt galet förslag - som alla med lite sunt förnuft förstår att det skulle innebära döden för patienten. Till och med vi tv-tittare fattar det. House, som ju inte går att ha i möblerade rum, gör som han själv vill hela tiden och struntar i de andras varningar. Patienten dör nästan, alla anklagar House, och sen blir patienten plötsligt frisk. (Lagom till sista reklampausen). Sen låtsas han att hans ben inte gör ont och äter lite mer piller och är taskig mot sin kompis. Slut.

Med vissa variationer.

Men första gången jag såg det tyckte jag att det var bra!

Mamma upptagen

Men herregud Charles, fattar du inte att du inte kan sitta i mitt knä just nu? Ser du inte att iPaden ligger där?

Du får faktiskt vänta på din tur.


(Vad tror han är viktigast liksom?)

Saker jag skiter fullständigt i:

Ulf Lundells inställda turné.

Björn Ranelids tjattrande.

Fyrans alla värdelösa program.




Tack, det var allt för nu.


tisdagen den 11:e januari 2011

Aldrig hade jag anat att körkortet skulle göra mig till en sån katthatare

I vanliga fall brukar jag alltid bli lite sorgsen när snön töar bort och försvinner. Det är så ledsamt på något sätt när allt blir brunt och smutsigt och med hård skare som inte är bra till något.

Till och med när snön försvann förra vintern, denna jävliga terrorsäsong som jag avskydde mer än blodpudding, kände jag en liten tagg i hjärtat när den ÄNTLIGEN smälte bort. Lite som att se en kattunge dö, man vill inte ha kattfan hemma, men den behöver ju liksom inte för det. Bara flytta till någon annan.

Men i år. I år känns det lättare än någonsin att se snön försvinna. Och det finns en enda anledning till detta, den stavas p-a-r-k-e-r-a.

Förvirrad

Jag tycks ha ersatt mitt sockerberoende med ett plötsligt begär efter brittiska kostymfilmer. Jane Austen-filmatiseringar är naturligtvis högst på den listan. Plötsligt känner jag liksom ett väldigt starkt behov av att se Mr Darcy så där och se trulig ut med väldiga principer och rynkade ögonbryn.

Är det normalt? Brukar man ersätta sockerbegäret med den här typen av beroende? Eller är det vanligare med mer moderna romantiska filmer, typ the Notebook? Alltså, jag vet inte alls. Jag brukar ju som sagt äta godis i vanliga fall.

Nu vet jag inte alls hur jag ska göra.

thinking outside the box

Det här med att inte äta godis - det är fan skitjobbigt! Jag borde ha stryk som kom på den idén. Men hemgjorda chokladbollar, det är ju inte godis. Väl? Kladdkaka är definitivt inte godis. Det har jag aldrig sett bland lösgodiset i alla fall.

Och jag sa ju faktiskt bara att det var godis jag inte skulle äta.

måndagen den 10:e januari 2011

Det viktigaste är ju att man är snygg. Oavsett aktivitet.

I morgon är det min tur att lämna barnen på dagis. Det är ungefär lika avstressande som att vara granatkastare i första världskriget.

Och det bästa är att det sker astidigt på morgonen.

Tur att jag i alla fall har nya snygga kläder att ha på mig när jag skriker på barnen så högt att hela gatan hör mig.

Jag lovar

Det är inte försent att avlägga ett nyårslöfte va? Visst är det inte det? För jag har nämligen kommit på ett nu. Jag brukar inte ge några, det är så tramsigt på något sätt med hela den grejen, men idag kom jag på ett som liksom har mer substans - som faktiskt är ganska viktigt. Jag ska börja måla naglarna. I piffiga färger. Och - och här kommer det fina i kråksången - jag ska ta bort lacket när det börjar flagna och lägga på nytt!

Va? Va? Vad säger ni? Jag är asnöjd. Det kommer bli toppen. Jag är verkligen superpeppad!

Äntligen ett nyårslöfte som faktiskt betyder något.

Pausa

Men herregud vad ni bloggar och twittrar och har er! Vet ni inte att jag har varit på jobbet sen kvart över sju i morse? Och jag har fortfarande inte kommit hem!

Så ta det lite lugnt nu va, ok? Jag kommer aldrig hinna uppdatera mig annars.


söndagen den 9:e januari 2011

Jag kommer ju inte alls känna mig som en snattare när jag går tillbaka med det här.


Men gud vad praktiskt, några av de nya trosorna kom med inbyggt kyskhetsbälte. Frågan är bara hur man krånglar dem på sig?

lördagen den 8:e januari 2011

Ny garderob

Gud, jag har köpt så mycket nya snygga kläder idag. Jag är riktigt avundsjuk på mina arbetskompisar som får se mig nästan varje dag i vår.

Lyllos dem.

Prioriteringar

Jag tror verkligen att man gör barnen en otjänst genom att hela tiden lösa deras konflikter åt dem. Man kan inte springa dit varje gång de slåss över en leksak. De måste få träna sig i att lösa konflikter på egen hand.

Det är jag starkt övertygad om. Det och så är jag ofta upptagen av Väldigt Viktiga Saker såsom bloggen, twitter, slösurfning eller tv-zappande.

Jag har med andra ord bara inte tid eller lust att lyfta bort dem från varandra när de slåss.

fredagen den 7:e januari 2011

Hej fredag


Jag tycker att det är så himla härligt med fredagsmys. Barnen skriker, vi skriker, barnen slåss, vi dricker vin, och så försöker vi äta lite mat emellan. Sen skriker barnen lite mer, jag lägger mig i fosterställning på golvet i vardagsrummet och ber att högre makter ska ska ta mig därifrån och Björn tycker att jag ska ta mig samman.

Fredagarna är verkligen de bästa kvällarna.

Men nu får ni ursäkta mig, jag ska försöka sänka ett glas vin eller två innan På spåret börjar. Om 4 minuter.

Jag blir så mycket mer allmänbildad när jag är berusad.

Jag bara undrar

Var är "På spåret"-appen egentligen? Det är väl inte meningen att jag ska behöva räkna ihop ALLA poängen manuellt?

Världssynd om mig idag

Idag är jag ensam hemma med barnen, bilen är helt insnöad och städerskan kommer hit efter lunch (så i fyra timmar måste jag vara nån annanstans med barnen. Utan bil, utan snöröjda gator att köra vagn på).

Jag förstår inte alls vad folk menar när de säger att i-landsproblem inte skulle vara riktiga problem.

torsdagen den 6:e januari 2011

Pyssel är för töntar

Alltså, när jag sa till resten av familjen strax innan jul att de inte fick slänga några toarullar för att vi skulle göra smällkarameller av dem, ja då menade jag ju naturligtvis att vi skulle göra dem till julen 2011.

Och jävlar vad många toarullar vi kommer ha sparat ihop till då. Vi ska göra så många smällkarameller att vi får utrymma ett helt rum för att få plats med dem.




För det var ju inte så att jag bara inte orkade göra nåt med de här.

Incheckad

Herregud vad tröttsamt det är att behöva checka in överallt nu för tiden! Hur har Facebook tänkt med det här egentligen? Jag känner mig alldeles utmattad.

Och man får inte ens en chokladbit på kudden när man lägger sig! Så totalt misslyckat. Vad är det här för hotell jag bor på egentligen?

Man vill ju inte slänga mat i onödan

Gud, jag hatar när man glömmer bort att ställa in maten i kylskåpet. Det här har stått i rumstemperatur i flera timmar nu, måste jag slänga det nu tror ni?

Hur länge står sig kokt duplo egentligen?



(Om det är några av er förresten som undrar hur Björn ser ut så är han faktiskt med på den här bilden. Titta på locket så ser ni.)

onsdagen den 5:e januari 2011

Dagens nyhet

Förresten, visst är det där med de döda fåglarna i Falköping upprörande? Jag menar - varför dog inte fler? Och varför bara i Falköping? Orättvist!

Jag hatar fåglar, de är så jävla skabbiga. Det finns nog inget äckligare.

Facebook - för de som inte vet var de är

Nu har äntligen Facebook places kommit till Sverige. För en stund sen till exempel taggade Björn mig att jag är hemma med honom.

Så himla skönt, nu vet jag. Innan vad jag nämligen lite osäker på var jag faktiskt befann mig.

Inte bra

Idag var jag tvungen att ta med mig barnen till jobbet (eftersom Björn tydligen absolut inte kunde ta med sig dem till det superviktiga mötet i Oslo han i sin tur var tvungen att vara med på idag. Trots att han hade semester).

Men alltså, att ha med sig barnen på jobbet motverkar liksom hela syftet med att faktiskt åka till jobbet: att få vara ifrån barnen ett par timmar.

Det och kanske lönen också.

Nu är jag astrött. Tur att det inte är så långt kvar till måndag.


tisdagen den 4:e januari 2011

Min sömn eller hans hälsa? (Haha, som att det skulle vara svårt att rangordna).

Det här med astma hos barn är tydligen inte så himla enkelt att diagnosticera. Det är typ astma om man vill det som förälder. Och så kan man få lite medicin. Till barnet alltså, inte till sig själv. Nån måtta får det väl ändå vara på det roliga.

Hursomhelst,  eftersom vi tycker att det låter rätt tufft med astma har vi sett till att Charles har fått den diagnosen. Och tillhörande medicin givetvis.

Men så ibland kommer det anfall av tvivel över mig och jag bestämmer att vi ska göra uppehåll med medicinen. Och plötsligt slutar han att sova om nätterna. Bara så där ba, liksom. Och så har vi det så i ett par veckor, skrik skrik skrik om nätterna och mörka ringar under ögonen om dagarna. Och så kommer det naturligtvis en ny förkylning med tillhörande hosta som aldrig tycks vilja gå över, och så tittar vi på varandra, hummar lite, låtsas lyssna på hans andning och så - pang! - så börjar vi medicinera igen.

Och vad händer då? Jo, han börjar sova om nätterna igen. Jag tog upp det här vid nått tillfälle med läkaren, som bara tittade på mig och sa i en lätt överseende ton att astmamedicinen (pulmicort) naturligtvis inte hade med det att göra. Det är ju ingen sömnmedicin.

Och jag är ju inte dum i huvudet, det fattar ju jag också (eller är det så? Finns det såna biverkningar, jag har ingen jävla aning) att det inte har något samband.

Men ändå, är det inte lite konstigt? Och nu är medicinen slut och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Köpa ny på plattan? Säga till farbror doktorn att han hostar fast han inte gör det? Låta bli att sova om nätterna för all framtid? Droga honom med något annat, typ riktigt sömnmedel?

Möjligheterna är oändliga. Hur ska jag kunna välja?

Bort med barlasten





Vi har rensat lite i ett förråd på jobbet. Eventuellt kan det ha slunkit med något barn också, jag glömde räkna dem innan vi började.

Men det blir föräldrarnas sak att leta reda på dem i såna fall, för det står verkligen ingenting om att rota i sopsäckar i min arbetsbeskrivning.

Jag ser det lite som en nystart så här på det nya året: rensade förråd och mindre barngrupper.

måndagen den 3:e januari 2011

När jag tröstar mormor

Jag pratade lite med min mormor förut i telefon. Hon berättade att hon hade fått en julklapp som hon var mindre begeistrad  över, nämligen en DraMaten-vagn. Den fick henne att känna sig gammal sa hon. Jag tröstade henne då med att det långt ifrån bara är gamlingar som använder dem.

Det är också jättevanligt med såna bland förståndshandikappade.

Vad gör egentligen noshörningar på sin lediga tid?

Äntligen en bok om privatlivet. Jag tycker att fokus annars ligger allt för ofta på djurens offentliga liv.





Tur att Charles alltid vaknar tidigt

Jag läste i tidningen för några dagar sen att det är nån bugg i iPhone som gör att väckarklockan inte fungerar.

Men sånt gäller ju inte mig. Det är bara alla andra som drabbas av sånt, såna där slarviga typer. Som säkert bara glömt sätta på alarm. Eller satt det på klockan sju på kvällen istället för morgonen.

Och mig är det ju ordning på.

Så jag måste ju säga att jag blev jävligt förvånad när mitt alarm inte gick i morse. Så himla konstigt! Måste vara nån okänd bugg eller nåt.



söndagen den 2:e januari 2011

Årskrönika del 2

Juli: Karma beslutade sig mitt i sommaren att ge sig på mig, genom att ta bort det jag behöver mest av allt här i världen: internet. Förlåt? Barnen? Nej, de behöver jag inte alls på samma sätt. Det är ju skitsvårt att blogga och kolla på facebook på dem.


Augusti: Jag promotade min nya bok och fick er att tro att jag faktiskt brukade dammsuga. I själva verket hade jag bara iscensatt den bilden för att vilseleda er. Aldrig i livet att jag skulle röra dammsugaren. Det är ju astråkigt att dammsuga.



September: Julius hamnade på sjukhus och jag förvånades över den enorma bristen på information som alla patienter (eller i vårt fall: patienternas föräldrar) fick. Har man verkligen inget patientperspektiv alls på sjukhusen nu för tiden?


Oktober: Det blev ett stort ekonomiskt bakslag för att oss vabba oss igenom hela hösten. Och återigen blev jag besviken över bristen på information - varför hade ingen talat om för oss att vi var tvungna att själva begära pengar från försäkringskassan för att få ut några?


November: Jag uppräcker hur mycket spännande saker man får höra av barnen gällande deras föräldrar. Och hur mycket roligare den informationen gör alla hämtningar och lämningar. För mig alltså.


December: Året avslutades med julklappsshopping. Och bilåkning. Runt runt runt i parkeringshus alltså.   För det kändes som en vettig sak att göra de här sista svettiga och stressiga dagarna innan jul.


...och 2011 då? Låt oss hoppas att det blir ett mindre innehållsrikt år (jag orkar inte med en massa innehåll. Jag vill bara vila och sitta i soffan och titta på tv). Och mer godisrikt istället.

lördagen den 1:e januari 2011

Årskrönika del 1

Januari: Året inleddes med mycket funderingar kring knark.  Jag hade uppenbarligen inte gett några nyårslöften rörande hälsa eller så. Men det är väl ganska sunt i och för sig, varför ge löften man ändå aldrig kan hålla?

Februari: Jag gjorde en - ganska lyckad sådan om jag får säga det själv - trendspaning inför 2010. För visst har väl de flesta av oss gråtit ihopkrupna på golvet på Ica, samt gosat massor med våra respektive när vi råkat nudda varandra vid de regelrätta slagsmål som även kallas "klä på barnen de där satans jävla vinterkläderna"?

Mars: Jag vet, jag driver inte en modeblogg. Jag gjorde ändå ett försök att skapa en trend. Det gick väl så där skulle man kunna säga så här i efterhand. Inte ens jag hoppade på den själv.

April: Jag vågade stå upp mot Vintern. Den jäveln terroriserade oss första delen av 2010, men till slut gav den vika. Jag gav den en utmaning inför den här säsongen och det tycks ju ha funkat... inte alls. Förbannade årstidsjävel.

Maj: Jag tvingades införa lite förhållningsregler här på bloggen, och till skillnad från min beef med Vintern tycks de ha funkat. Jag har inte hört av socialen heller, men de kanske inte har lärt sig läsa bloggar ännu? Jag vet ju i och för sig inte hur snabba de små tanterna på socialkontoret är med sånt. De kanske har avfärdat bloggar som bara en fluga?

Juni: Det här med att övningsköra var liksom inte så roligt som jag hade tänkt mig. Att körskolelärare var såna tillknäppta jävlar kom som en fullständig överraskning för mig.

Kulturella skillnader

Nu är vi på väg hem från Nora efter att ha firat nyår där.

Det är lite spännande att vara på landet för de gör liksom inte allting på samma sätt som hemma i stan. Man kan till exempel lämna sin bil på tomgång i typ en kvart för att slippa skrapa is från en kall bil. Utan att den blir stulen! Magiskt.

Sen åker de till andra städer för att köpa hämtmat. Jättekonstigt. Som att vi skulle köpa pizza i Eskilstuna eller Uppsala.

Men de sätter sig ju i uppvärmda bilar i alla fall.




Location:Arbogavägen,Örebro,Sverige