torsdag 30 september 2010

Problem

Idag kom Julius hem från dagis och sjöng på "Manboy". Jag vet, det är helt oacceptabelt. Vi vet inte riktigt hur vi ska tackla den här situationen, men tillsvidare håller vi honom hemma.

Vi väljer mellan att försöka byta dagis eller byta unge. Men frågan är om det finns barn som inte har dålig musiksmak? Och i såna fall -  är de jättedyra?

Det nog enklare att byta dagis. Eller helt enkelt låta honom vara ensam hemma om dagarna. Man kanske bara kan prata lite över Skype på lunchen eller så?

Jag ångrar mig lite

När man är ny på jobbet är det ju viktigt att göra ett bra intryck, visa framfötterna liksom. Speciellt under provanställningen.

Men nu börjar jag känna att tappa bort jobbnycklarna kanske inte var ett så jättebra sätt att visa sin kompetens på.

Men, men. Lätt att vara efterklok.

Otrevligt

Men gud, måste alla andra åka samtidigt som jag gör till jobbet? Det blir så himla trångt och jobbigt då.

Vägra visa hänsyn liksom.


Trötter

Jag gick och lade mig halv nio igår. Halv nio! Fattar ni, snart är barnen vakna längre än vad jag är! Undrar om de kommer natta mig då?

Hursomhelst, det här funkar inte längre. Nu ska jag börja knapra vitaminer i parti och minut, köpa suspekta och oförskämt dyra naturläkemedel och om inte det hjälper äta såna där små roliga knarksvampar som växer på gården på jobbet (tydligen har vi svampar, som om man äter tillräckligt många, ger samma rus som LSD. Lite som att ge pärlor åt svin kan jag känna, barn har ju ändå rätt livlig fantasi, men men. Det är inte jag som fått dem att växa där).

Fan, jag visste att det inte fanns något positivt med att fylla trettio.

onsdag 29 september 2010

Tolkningsfråga

Jag vet inte riktigt, men man skulle kunna ta det som ett tecken på att vi tjafsat lite väl mycket på senare tid, när Julius efter att jag kommit hem igår frågade:

"Mamma, varför är du inte arg på pappa?"

Men det är ju dumt att dra förhastade slutsatser, håller ni inte med?

tisdag 28 september 2010

Helt vanlig tisdagshandling

Helt vanlig dag på jobbet: nysningar rätt i ansiktet, snor på kläder och kiss på fingervantar.

Inte för att jag tycker att det är jobbigt eller så, i alla fall inte med kisset. För det var ju inte därför jag åkte till Kista i kväll och köpte fem par vantar.

Nu är jag så trött att jag måste gå och sova omedelbart, annars kommer jag segna ner och dö. Vi kan väl umgås lite i kommentarsfältet i morgon istället?

Teoriångest

Innan jag började ta körkort trodde jag att det skulle vara uppkörningen som skulle vara det svåra - inte teorin. Herregud, jag har läshuvud och har nyligen pluggat på universitet och högskola i fem år (så att jag bättre kan snyta ungarna på jobbet), så hur svårt skulle det kunna vara liksom?

Men jag hade fel. Jag hade glömt bort att ta med det faktum att jag fyllt trettio i mina beräkningar. För jag kan inte få in nånting alls i huvudet längre, jag är för gammal. Det säger bara stopp och så ryker det lite, och så får jag bara en väldig lust att sätta på mig läsglasögon - som jag inte har - och läsa Allers veckotidning istället.

Varför varnade ingen mig för det här innan?





måndag 27 september 2010

Oväntad kärlek inom fotbollsvärlden

Jag förstår inte tjusningen med fotboll, det gör jag verkligen inte. Och uppenbarligen förstår jag inte riktigt sportkommentatorernas relation med spelarna, men tydligen står de varandra ganska nära. För alldeles nyss hörde jag en av kommentatorerna, i matchen som Björn tittade på, berömma en av spelarna för dennes förspel.

Och det är ju fint att de törs ge varandra såna komplimanger, absolut, men jag förstår inte riktigt vad det har med fotboll att göra. Men så har jag ju aldrig, trots ihärdiga försök, lärt mig offsideregeln heller.

Herren ger och Herren tar

På jobbet idag:


Litet barn: Hur många år är du?

Jag: Hur många tror du? 

Litet barn: 19?

Jag: (Skrattar lite klädsamt) Nej, inte riktigt lilla vän - men ganska nära! Jag är trettio år.

Litet barn: Va? Så lite?

Jag: Nu tycker jag att du ska gå härifrån.


Synd bara att han lade in en vit tub i mörktvätten






Charles tycker att det är väldigt viktigt att tvätta alla tuber med salva i.

Och det kan man ju förstå, det är ju han som brukar äta på dem.

söndag 26 september 2010

Ge mig tips

Barnen har ju ändå varit sjuka rätt mycket på sistone, speciellt Julius som fick ligga inne på sjukhus med syrgas och vätskedropp i två dygn. Så man kan ju tycka att det har varit rätt synd om dem.

Därför tänkte vi unna oss en natt på hotell. Björn och jag alltså, barnen får väl sova hos nån som erbjuder sig (Julius fick ju ändå en liten leksaksbuss för typ 69 spänn häromdagen. Nu är det faktiskt vår tur).

Hursomhelst, vi tänkte åka till nån herrgård ute på landet där man kan äta gott och sen bo i nåt fint och lite lyxigare hotellrum, typ 10-15 mil från Stockholm. Är det nån som har något bra tips?

I morgon smäller det!

Det här är en stor dag för oss. För första gången sen den 27 augusti ska hela familjen lämna hemmet i morgon för respektive jobb och dagis.

Barnen är också exalterade. De firade det genom att vara vakna två timmar längre än vanligt. Det tyckte vi var jättemysigt, särskilt som vi hade asmycket räkningar att betala, jävligt mycket tvätt att hänga och ungefär 2000 plagg att namnmärka. Sånt blir så mycket roligare med två gnälliga ungar i bakhasorna liksom. Extra mycket firande blir det i morgon bitti när de ska upp tidigare än vanligt också. Jag kan knappt vänta.

(Eventuellt rymmer jag hemifrån i natt. Schh, säg inget till Björn bara)

No more vab - jag har fått nog

Åh, det här är helt hopplöst! Charles ville inte ha någon middag och ser lite vissen ut.

Det kommer bli så himla jobbigt för honom att vara på dagis i morgon om han är sjuk.



lördag 25 september 2010

Fullt normalt




Vadå? Knyter inte ni också in era barn om nätterna?

Fräscht folk

Enligt Björn kryllade det av Sverigedemokrater på kryssningen.

Det befäster ju inte alls mina fördomar om kryssningar. Och Sverigedemokrater. Nehej då.

Charles - organisatören





- Det här jävla sladdtrasslet, vad ska ni med det till? Ärligt - vet ni ens vad det är för sladdar? Jag slänger skiten åt er.


-Så där ja. Mycket rymligare för min polisbil. Ser ni vad cleant och bra det blev? Just say the word och jag fixar resten av lägenheten också.

Behöver ni till exempel verkligen ha kvar alla era underkläder i de här lådorna? De skulle annars passa perfekt för mina andra bilar. Som sagt, just say the word.

fredag 24 september 2010

Snart får han lov att betala underhållsstöd

Herregud, man skulle kunna tro att jag är ensamstående just nu. Björn är borta för andra natten den här veckan, den här gången är det konferens-kryssning (det vill säga vanlig kryssning, men de släpar med sig sina jobbdatorer som ligger kvar i hytterna helt orörda).

Jag är avundsjuk, jag vill också få åka iväg och sova bort en natt så där. Björn försökte göra det bättre genom att berätta om alla översminkade och överberusade kvinnor i 45-årsåldern som vinglade runt tillsammans med alla ännu mer överförfriskade män vid namn Bengt eller Lasse i samma ålder  - och han lyckades lite med det för en sekund eller så.

Men sen blev han tvungen att erkänna att ingen av hans jobbarkompisar vrålade rätt ut när det var dags att äta middag, eller försökte slå Björn i ett desperat försök att slippa smaka på kycklingen. Och inte var det nån som kastade en ugnsstekt morot i örat på honom heller, så jag vet inte jag. Jag är nog lite avundsjuk ändå.

Hellre en busvissling från en full femtioåring än en morot i örat, det har alltid varit mitt motto liksom.

Lite måste de ju klara av själva

Barnen badar. Men det är så jävla träligt att sitta där inne med dem och bli alldeles nerstänkt. Så jag tänkte soffan kanske? Med nya numret av Filter? Jag vill ju inte att de ska känna att jag är påträngande eller så.

Och så länge jag hör dem hosta borde de ju vara vid liv. Typ.


Man får inte vara dum

Jag sa upp mig från ett gammalt jobb nyligen, efter att ha varit tjänstledig från det i ungefär hundra år eller så. Dels för studier, men så också ett par decennier för föräldraledighet.

Hursomhelst, idag fick jag slutlönen. Lite drygt 12 000 kr. Så jävla bra! Bara för att jag sa upp mig liksom. 

Så nu hade jag tänkt ägna helgen åt att söka en jävla massa jobb som jag sen kan säga upp mig från. Hur lukrativt som helst!

torsdag 23 september 2010

Jävla Aftonbladet som avslöjar sånt där. Vi vill ju hellre leva i okunskap!

Oooooh no! Säg inte att man inte får äta kakor om man vill gå ner i vikt! Vad ska man då äta liksom? Och vilka är de andra okända fettfällorna? Kladdkaka till frukost, är det också en big no no eller? Herregud, det är lika bra att man lägger sig ner och dör. Det finns ju snart ingenting man kan stoppa i sig.

Vuxentid, schmuxentid




Kvällens planer: mamma- pappadejt med champagne och tryfflar (vem har sagt att man måste valvaka just den kvällen man har röstat?).

Kvällens mest asjobbiga unge: Charles som vägrar sova.

Om han är billig? Tja, först till kvarn om vi säger så. Betala om ni har lust, det är ingen deal breaker direkt.

Veckans nyord: vab-fetma

Tre-fika funkar också som mellis. Funkar alldeles utmärkt faktiskt.


För socker är väl en vitamin?

Men vi har koll på läget, jajamänsan!

Bra föräldrar glömmer inte att ge sin treåring kvällsdosen av antibiotikan, så att han sen måste väckas precis innan de själva ska gå och lägga sig, släpas upp högst ofrivilligt och skrikandes till soffan för att sen tvångsmatas med antibiotika.

Och eftersom vi är bra föräldrar glömde vi naturligtvis inte att ge honom medicinen igår. Den hypotetiska treåringen alltså.

I fall ni undrade.

onsdag 22 september 2010

När man ska gå och lägga sig:




Men jag antar att ett hästhuvud i sänglampan är bättre än ett i sängen?

Eller?

Jag har för mig att jag hade ett jobb

Charles är just nu inne på sin fjärde sjukvecka. Han har inte varit på dagis sen den 27 augusti. Helt galet. Jag fattar inte ens varför vi fortsätter att betala för hans dagisplats, det är ju inte så att han är där liksom.

Och alla läkare säger hela tiden att det är ok, man kan vara sjuk så här länge. Att han har feber som kommer och går är heeelt normalt, så här är det att ha barn på dagis.

Men är det verkligen det? Är det nån av er som är läkare eller sjuksköterska? Är han normal eller har vi fått ett måndagsexemplar? Är det ens nån idé att behålla honom? Den här veckan är jag hemma alla dagar med dem, för att inte riskera att jag drar hem en massa skit från jobbet. De verkar ju inte vara så motståndskraftiga min barn om vi säger så.

Men på måndag tänker jag slänga in dem på dagis oavsett hur de mår. Bara jag är tillräckligt snabb därifrån så att personalen inte hinner märka att de är sjuka innan jag går så. Sen stänger jag av mobilen. Och så får vi väl se helt enkelt om vi känner för att hämta dem sen eller inte.

God jävla morgon!





Det är så himla skönt att Charles har ett sånt bra morgonhumör, eftersom han alltid envisas med att gå upp så tidigt menar jag.

(Man skulle här kunna välja att fokusera på vilken slags mamma jag är som tar mig tid att fota innan jag tröstar. Men jag tycker att vi istället lägger fokus på hans vighet. Eller mattkanten.)

tisdag 21 september 2010

Laddningsstället är för töntar




Vi kan ju säga så här: Charles och jag har lite olika idéer om var det är lämpligt att förvara saker och ting.

Som hemtelefonen exempelvis.


Myskväll

Björn är i Oslo ikväll och representerar. Det betyder god mat, alkohol och ostörd sömn ensam på ett hotellrum i natt.

Själv är jag ensam hemma, äter salta pinnar framför tv:n och kommer sova störd sömn allt annat än ensam i natt.

Det är inte ett dugg tragiskt, absolut inte. Att jag inte ens tycker om salta pinnar förändrar ingenting. Inte heller att de gick ut för tre månader sen.

Som sagt, inte tragiskt alls.

Hemma är tydligen bäst. Undrar varför?

Vi fick åka hem på permission igår, och i morse ringde jag och skrev ut Julius. Han är så pass mycket piggare nu att det skulle kännas dumt att vara kvar på sjukhus.

Men jag måste erkänna att det är rätt jobbigt att vara hemma igen. Och förvirrande. Var är den röda knappen man ska trycka på när man vill ha hjälp? Och varför har ingen kommit och tagit lunchbeställningen ännu?

Så himla dålig service på det här stället. Skulle inte förvåna mig om jag blir tvungen att tömma alla papperskorgar själv idag också.

måndag 20 september 2010

Politik

Jag har tänkt skriva det här inlägget länge, men dels har det inte riktigt funnits tid (de där jäkla ungarna bara förstör genom att dra på sig en massa lunginflammationer och skit) och dels har det i ärlighetens namn inte känts så roligt.

Men här kommer det. Jag röstade på alliansen. Jag är blå i själ och hjärta. Och inte för att jag bara bryr mig om vad som finns kvar i min plånbok varje månad efter att skatten är dragen, eller för att jag är egoist eller bara dum i huvudet. Alla de här alternativen har jag fått höra både av vänner och andra mindre toleranta och vidsynta människor, men det är alltså inte sant. Det gör gör mig däremot ledsen och besviken (Jag tycker heller inte att cancerdrabbade människor ska behöva stå till arbetsmarknadens förfogande om ni nu tror det, men för den sakens skull tror jag inte att Mona är rätt person att leda vårt land. Det är något som alliansen har misslyckats med, och det måste de reparera snarast. Allt annat är oacceptabelt.).

Nej, jag är blå för att jag fullt och fast tror att det är det bästa för alla i samhället. Det är min ideologiska uppfattning och jag ber att få bli respekterad för det. Jag är trött på alla människor som inte kan respektera sina medmänniskors åsikter (om de nu inte är rasistiska eller på något annat sätt människovidriga), vi är vuxna människor och precis som att vi inte äger några hamstrar så är vi toleranta nog att förstå att det finns olika vägar att nå samma mål och att alla inte tror på samma väg att nå dit.

Jag har inget emot de av er som tror på den röda vägen, jag respekterar er ideologiska uppfattning och jag förstår att ni har valt den för att ni tror att det är den bästa vägen till att få ett så bra samhälle som möjligt för alla. Vi tror bara på olika lösningar.

Jag är naturligtvis glad över att alliansen blev det största blocket igår, men den glädjen har grumlats rejält av Sverigedemokraterna. Det känns rent ut sagt för jävligt att de nu ska sitta i vår folkvalda riksdag i fyra år. Jag hoppas innerligt att de ska avslöja sig som de inkompetenta clowner jag är övertygad om att de är, och att de likt Ny demokrati är ett minne blott efter den här mandatperioden.

Nu får vi helt enkelt ta nya tag och göra vårt bästa för att det här bara ska bli en obehaglig parentes i Sveriges historia. Jag tror att vi kan fixa det.

Vem ligger egentligen med vem?

Att ligga på sjukhus är verkligen enormt överskattat. Det är inte alls som i tv-serierna!

Var är alla intriger? Var är all dramatik? Varför får vi som patienter ingen som helst information om vem som ligger med vem? Och framför allt - vem är ond och vem är god? Herregud, det är upprörande vad lite information vi har fått.

Det här måste jag helt klart ta upp på ronden.

söndag 19 september 2010

En sorgens kväll

Nej hörrni, jag blir så jävla ledsen. Förtvivlad till och med, arg och frustrerad. Vilka har röstat på SD? Förstår de inte att de har missbrukat sina rättigheter och ignorerat sina skyldigheter som medborgare i ett demokratiskt land? Jag skäms över att de finns i vår riksdag nu. Skäms och sörjer. Det här är en mörk stund för Sverige.

I morgon ska jag berätta vad jag röstade på och varför, jag har inte glömt bort det.

Jag hoppas ni gjorde ert bästa för att stoppa deras framfart idag.



Olika avslappningsmetoder

En del åker på spa, andra betalar dyra pengar för att lyssna på porlande vattenfall och meditera.

Själv väljer jag budgetvarianten: lyssna på syrgasens enerverande bubblande här på sjukhuset. Gud vad skönt att vi ska stanna här över natten, så att jag verkligen hinner drivas till vansinne.






Hej lunginflammation




Julius vet verkligen hur man festar till det på en valsöndag!

lördag 18 september 2010

Aktiva dagisbarn

Björn är lite bekymrad över att alla kommunpolitiker här tycks vara så unga. Jag förstår inte alls vad han menar.


(Jag fick inte med hela bilden, lite längre ner står det: "...för den jag går i nu är inte alls bra")

Inget bra drinktips




Åh, Gud. Blanda aldrig cocillana och vitt vin, hur gott det än låter. För plötsligt kanske man vaknar upp på bussen med en främmande käpphäst.

Och vad folk glor förresten, får man inte ha hästar på bussen eller?

fredag 17 september 2010

Framtidsvisioner






Vi tycker att det är viktigt att barnen skaffar sig gedigna utbildningar. Så vi tränar dem redan nu på olika lämpliga övningar som kan hjälpa dem i framtiden att få ett försprång när det gäller intagningen på de rätta skolorna.

Och jag måste säga att det faktiskt lönar sig riktigt bra. Charles är till exempel en riktig fena på att sticka febertermometrar i röven på en gummianka.

Om det inte ger förtur på läkarutbildningen så vet jag inte vad.

Fredagsdrömmar




Mellis i personalrummet. Barnen fick väl några torra riskakor eller nåt. Det är ju inte de som är de viktiga liksom.

Semesterkänsla

Yes, äntligen min tur att få åka till jobbet! Tjugo ungar känns som ingenting.

Dubbelpax för liggvilan idag!


torsdag 16 september 2010

Det är ju ändå torsdag





Astrid Lindgrens barnsjukhus. Because it's fun.

Plötsligt hände det




Lillebror gick om storebror i storlek. Snart kan vi ställa ut honom som världens minsta treåring. Jag räknar med att tjäna stora pengar på det här.

It´s funny ´cause it´s true

(klicka här för att se den i full storlek)


Men jag har inte så stora bröst.

Konversation i soffan igår:

Björn: Vadå, åt du godis? Igår också?

Jag: Eh, nej. Du borde inte läsa min blogg så ofta faktiskt. Borde inte du jobba eller nåt istället?

Björn: Men har inte du godisfri månad?

Jag: Som sagt, det räcker om du skummar igenom den nån gång i månaden.

onsdag 15 september 2010

Jag bygger en stark självkänsla hos mina barn

Julius har lite svårt för ske- och sje-ljud. Han använder sig av h rakt av istället. Hörövare, hed, höld. Helt ok antar jag, så länge han inte tänker sig en karriär som exempelvis sjöbefäl som vuxen. Det kommer förvirra så många om han titulerar sig höbefäl.

Hursomhelst, idag försökte jag få honom att uttala sköld som just sköld och inte höld:


Jag: Kan du säga sköld?

Julius: Höld.

Jag: Ja, men kan du säga sk-öld?

Julius: Höld.

Jag: Jaja, det är ok älskling. Man kan säga det som du gör också.

Julius: Men jag säger det ju som du gör!

Jag: Ja, ok. Du säger också sköld. Absolut. Ja, för det hade ju låtit fånigt om du hade sagt höld.

Julius: (lång tystnad. Intensiv tankeverksamhet). ...ja?

Och så säger de att ironi inte fungerar ihop med små barn. Jag förstår inte alls vad som menas med det, det är ju en jätterolig kombination.

Problemlösning

Natten till idag innehöll inte mycket sömn. Däremot fanns det gott om hosta, hosta, slem, snor, feber och snorspyor (visst uppfann jag just det ordet? Ja tamejtusan, det gjorde jag nog. Varsågoda att använda om ni vill) och skrik.

Så idag har jag känt mig aningens obalanserad, för man blir tydligen så av att aldrig få sova. Jag tyckte så synd om mig själv för det idag att jag grät en skvätt. Sen tänkte jag på alla barn som har allvarliga sjukdomar, såna som inte handlar om hur många vab-dagar man ska behöva ta ut, utan som handlar om liv eller död. Och då grät jag en skvätt för alla de familjer som har drabbats av sånt.

Sen grät jag en skvätt hos läkaren idag när hon sa att det inte är så bra att Julius äter och dricker så lite att han numera bara kissar en gång per dygn.

Sen åt jag godis.

Efter en tuff natt är det skönt att ta sig något stärkande





Så fort det blir tyst här hemma vet man att han tagit sig in i klädkammaren. Bör jag börja oroa mig? Eller ska jag bara tänka att det är bra att han får i sig vätska efter nattens febertoppar?

tisdag 14 september 2010

Valupptakt

Nu börjar det dra ihop sig hörrni, på söndag smäller det. Själv är jag skitnervös. Nervös över att de där idioterna ska komma in i riksdagen och framför allt nervös över att fel sida ska vinna.

Men vi har aldrig pratat politik ni och jag. Annat än att rasister är rasister är dumma i huvudet. Men det är ju liksom så självklart. Men jag undrar lite, märks det ändå vilket block jag sympatiserar med?

Om ni gissar här bredvid vad ni tror så lovar jag att berätta sen. Men sen ska vi nog inte prata så mycket mer politik här tror jag, för jag vill inte att vi ska bli osams. Det blir lätt så otrevlig stämning då, håller ni inte med? Vi kan tjafsa om andra saker istället, som barnuppfostran och vårdcentraler. Det är gammalt och tryggt.

Middag

Lösgodis och banan. Det funkar väl?

(Man vill ju inte få näringsbrist liksom.)

Julius goes fashion

Minns ni den där looken bland modeller för några år sen, heroin chic? De små liven var alldeles utmärglade, hålögda och bleka. Och man skulle ju lätt kunna tro att den fick det namnet för att modellerna livnärde sig på just heroin.

Men det är fel. De gick helt enkelt på cocillana- och mariekexdieten.

måndag 13 september 2010

Jag tar mitt ansvar

Sjukstugan hemma fortsätter. Julius har idag fått diagnosen krupp och Charles envisas med att ha feber varje dag trots penicillin.

Så efter jobbet gjorde jag vad varje ansvarstagande förälder skulle ha gjort i mitt läge: åkte direkt hem till en kompis och drack champagne.

Men nu är jag på väg hem, vid det här laget borde de ju ha somnat.

söndag 12 september 2010

Städhjälp som städhjälp

Vi tycker att det finns roligare saker att göra än att städa här hemma. Typ vad som helst. Så Björn ivrar för att vi ska anlita städhjälp, men själv bromsar jag lite av ekonomiska skäl.

Dessutom tror jag att vi kan lägga ut det på barnen istället. I alla fall Charles. Idag snöt han sig i lite papper och torkade sen ivrigt vardagsrumsbordet med det. Det tyckte jag såg väldigt lovande ut. Och alla vet ju att man får bättre resultat med lite fuktig torkduk än en helt torr.

Det lär ju bli så mycket billigare än att anlita en städfirma i varje fall. Jag har en känsla av att han nöjer sig med en ölburk med lite slump kvar i.

Stackars försummade barn

Charles har varit alldeles för försummad idag. Han är liksom för frisk för att få tillräckligt med uppmärksamhet, istället har Julius med sin hosta och 40°C i feber tagit nästan all vårt fokus.

Så i sann tonårsanda har han rebellerat allt han kan. Vid ett tillfälle till exempel hittade jag honom gömd i klädkammaren bredvid papperskassen med pantburkar, ivrigt halsandes en gammal ölburk (mineralvattenflaskorna är av någon anledning inte lika intressanta). Svårt att säga om det fanns någon öl kvar, burken var ju ändå rätt gammal. Att han hickade högljutt behöver ju faktiskt inte ha något med det att göra. Faktiskt.

Hursomhelst, nu får Julius lov att bli frisk. Om inte annat för att det känns rätt jobbigt att ha en ettåring som skåpsuper.

Mot galenskapen

Jag trodde i min enfald att jag faktiskt skulle jobba den här hösten, med nytt jobb och allt. Och framför allt trodde jag att barnen skulle gå på dagis.

Tänk så naivt av mig. För vi ska nämligen vara hemma resten av livet, febriga och hostiga. Det är liksom bara så det är. Charles, som äter penicillin och varit feberfri i flera dagar, slog till med 38,3 i morse. Så no dagis för honom i morgon. Eller nästa vecka, eller veckan därpå.

Jag blir galen! Herregud, kan de bara bli friska nån gång? Är det verkligen för mycket begärt? Finns det nåt knark att ge dem?

lördag 11 september 2010

Är mina dagar räknade?

Igår fick jag helt plötsligt skitont i svanskotan. Som om jag slagit i den jättehårt. Enda problemet är att jag inte gjort det, slagit i den alltså. Inte som jag vet i alla fall.

Hursomhelst så kan jag knappt sitta idag, inte ligga på rygg, inte nudda den överhuvudtaget och det är förjävla jobbigt att resa upp från sittande ställning.

Hur kan det bli så? Är jag döende? Finns det många svanskoterelaterade sjukdomar som är farliga? Eller är det straffet för att jag inte gillar min vårdcentral?

Nån som vet?

fredag 10 september 2010

Tur att det är obligatoriskt




Fantastiskt. Nu har vi fått lära oss att en del unga killar vill ha v-formad kroppsform för att få ligga och använder doping för att nå dit, men att de ändå missar allt sex eftersom de då inte får någon erektion.

Jag kommer bli en sån himla mycket bättre bilförare tack vare den här kursen. Verkligen.

Fredagskvällen som Gud glömde




Hjälp. Läraren flaxar runt i salen, pratar konstant och gör ljudeffekter hela tiden .

Skjut mig.

Och ja, dessutom har vi fått lära oss att killar kör aggressivt och tjejer sminkar sig bakom ratten. Skjut mig igen. Snälla.

Bli inte avundsjuka nu



Åh gud, jag tror inte att ni förstår hur trött jag är! Jag är genomförkyld, febrig och supertrött efter en skitjobbig vecka.

Så därför känns det så himla skönt att det är fredag och att jag är på väg hem från jobbet, hem för att gå på - tada - Risk-1:an! Fyra härliga timmar inlåst i en mörk syrefattig lokal tillsammans med en massa fjuniga artonåringar. En fredagskväll!

Min glädje känner inga gränser.

Perks


Alla jobb har sina fördelar. En av de bästa med mitt jobb är att jag kan åka till jobbet med snorfläckar på tröjan. De kommer ju ändå uppstå när jag väl är där liksom.

Andra jobb ger fördelar som tjänstebil, extra semester eller bra sjukförsäkring. Själv behöver jag som sagt inte byta tröja när jag upptäcker snoret precis innan jag ska gå. Som vilken löneförmån dom helst.

torsdag 9 september 2010

Fifty fifty

Man skulle kunna tro att jag börjar bli lite lite trött efter snart två veckor av sjukstuga här hemma, lätt kaos på jobbet och en jävligt envis förkylning som vägrar ge sig.

Man skulle som sagt kunna tro det när jag gör saker som att misslyckas med att åka två tunnelbanestationer. Nu kanske några av er undrar hur i helvete man kan misslyckas med en sån sak? Det är enkelt:

  1. Man hoppar på ett tåg
  2. Får för sig vid andra stationen att man åker åt fel håll
  3. Hoppar av och blir sur när man ser att nästa tåg tillbaka går om fem minuter först.
  4. Inser när dörrarna stängts på det första tåget att det faktiskt var rätt tåg från början och att man aldrig skulle ha hoppat av eftersom man inte skulle av egentligen förrän på nästa station.
Sånt kan lätt leda till misstankar om trötthet. Eller så är jag bara dum i huvudet. Svårt att veta faktiskt.

onsdag 8 september 2010

Måste man verkligen klara uppkörningen?

Eftersom jag numera har ett jobb och inte bara går runt och lökar om dagarna var jag tvungen att byta körskola till en som även riktade sig till vuxna. Den förra hade nämligen bara körlektioner fram till 16.50, och vem hinner hem till det (förutom gymnasieelever)?

Så ikväll var första lektionen, en känna-på-lektion där körläraren skulle avgöra vilken nivå jag ligger på. Och det lät ju jättebra först. "Åh, du har kört mycket du! Det här kommer vi klara av snabbt, du har redan kommit så långt!"

Jaha, tänkte jag, gud vad skönt. Då behöver jag inte sitta här och traggla i maj 2015. Och så frågade jag ungefär hur många lektioner till hon trodde att jag skulle behöva?

"Åh, inte alls många! Svårt att säga exakt så klart, men absolut inte fler än 63!"

(Eventuellt kan hon ha sagt något färre, jag minns faktiskt inte exakt. Jag blev så deprimerad att jag inte riktigt hörde vad hon sa).

Det här med service. Igen.



Jag fick frågan nyss om inte jag och mina kollegor pratar om annat än jobb med varandra. Och det behöver ni inte oroa för, det gör vi mest hela tiden. Men. Vi gör det aldrig om det står en förälder bredvid och väntar på att få hämta eller lämna sitt barn. Det vore liksom så -jag vet inte, oprofessionellt?- att tvinga dem vänta på att jag ska berätta klart för min kollega om slutet på den där himla spännande filmen jag såg i lördags. Det får liksom vänta.

Och på samma sätt förväntar jag mig att om jag har en läkartid, säg 08.15, så står inte den läkaren en bit bort i korridoren klockan 08.23 och berättar för sin kollega om fredagens fantastiska efterrätt. Det är inte service.

Och hur mycket ni än slutar läsa min blogg för den sakens skull tänker jag inte sluta tycka att bra service faktiskt är något som jag som kund har rätt att kräva.

Men nu får ni ursäkta mig ett par timmar, jag ska åka till jobbet och ignorera lite barn idag. För jag har viktigare saker att göra med mina kollegor än att snyta dem. Som att ranka lösgodissorter till exempel.

tisdag 7 september 2010

Perspektiv

Jag tycker synd förresten om han som mördade sin flickvän för 25 år sedan och nu fått sparken från jobbet.

Jag har gjort ett enda missgrepp i livet och det känns jäkligt att det hänger kvar så här långt efteråt. Jag tycker att jag gjort gott resten av livet, säger han till tidningen.


Ett enda missgrepp liksom. Det är ju inte så att han åkt fast både för snatteri och fortkörning. Att folk hakar upp sig så mycket på ett enda litet ynkligt mord känns ju lite orättvist.

Om hur det gick idag

Hej streptokocker. Hej penicillin. Hej kladdig ettåring som vägrar ta penicillin och bara spottar ut allting igen. Hej numera även febrig storebror. Hej halsont.

Hej mentalsjukhus.




Men det är ju viktigt att de trivs på jobbet antar jag

Jag älskar bra service. Som på vår vårdcentral till exempel. Jag ringde dit nyss för att boka en läkartid åt Charles - på deras bokningsnummer och inte rådgivningsnummer - och fick ett autosvar som sa att de ringer upp mig om drygt 40 minuter.

De skulle bara fika lite först.

måndag 6 september 2010

Mammas lille plutt

Charles har fortfarande feber. Typ dag åtta nu. Och nu börjar jag bli rädd för att det är något allvarligt fel. Som kanske glassbrist, fjärrkontrollöverdos eller gummistövelseksem.

I morgon går vi till doktorn. Så här kan vi inte ha det längre.

Hej arbetsmiljö


You just gotta love them måndagsmöten. Tre timmar på en tripp trapp-stol. Känns jävligt bra i röven efteråt ska jag säga er.

Och så påstås det att det är oglamoröst att jobba inom barnomsorgen. Jag förstår inte alls vad som menas med det.

söndag 5 september 2010

Riktiga riddare är aldrig med på bild





Ohyfsad fotograf som inte hade koll på sånt.

Lätt packning



Sjuka eller inte, vi kände att vi inte kunde sitta inne hela dagen idag. Så vi gick ut i skogen lite, ingen storslagen utflykt eller så. Vi hade bara med oss lite frukt och varm choklad.





Och riddarsvärdet och riddarskölden naturligtvis. Sånt lämnar man ju inte huset utan.

Jag är fan snyggare än så

Det leks mycket roll-lekar här hemma nu (och nej, jag pratar inte om mig och Björn. Era snuskiga jävlar), och det är väl helt ok antar jag. Rätt så normalt för åldern och bla bla bla.

Men jag har vissa problem med rollbesättningen: Julius är riddaren, Charles är draken, Björn är prinsessan och jag är hästen.

Kom igen! Vem fan vill vara hästen liksom? Och som om det inte vore nog så heter hästjäveln Scarlett också (eller eventuellt skalet. Lite svårt att veta när det är en treåring som uttalar det). Jag vägrar. Nu tänker jag inte vara med och leka igen förrän han börjat med tv-spel med sina finniga kompisar. Och då tänker jag tvinga honom att vara en häst vid namn Scarlett.

Alltså, det är ju inte så att jag är kärlekslös eller så

Men ååååååh, han blir ju aldrig frisk! Nu har Charles varit sjuk sen förra fredagen. Ska det vara så? Han har ju inte ens varit på dagis under den tiden!

Skulle det vara väldigt oetiskt att börja undersöka möjligheterna att adoptera bort? Man vill ju gärna jobba när man precis börjat på ett nytt jobb liksom...

lördag 4 september 2010

Nej men 39 graders feber är ju ganska skönt när den kyliga hösten tränger sig på



Sådärja. Lördagssnackset är framdukat: lösgodis och Ipren. Handen upp den som tror att jag är vaken efter 21.

(Knarket var slut på Ica för den som undrar).

Tur att man har Canal Plus




Toppen. Porr på alla filmkanaler, precis vad jag vill titta på när jag sitter uppe med en 40,1 grader het Charles.

fredag 3 september 2010

No need to read the article

Det är mycket enkelt. Jag ska sammanfatta det för er i en mening:

Håll dem hemma från dagis.

När jag har koll

När jag började jobba för ett par veckor sen var det rätt många namn att lära sig, för tydligen ska man som förskollärare helst titulera barnen med namn (deras eget) och inte bara ropa "du där!". Hursomhelst, det gick rätt bra och efter ett par dagar kunde jag inte bara alla barns, utan även kollegornas, namn rätt bra.

Men föräldrarna... Oh my god, vet ni hur svårt att det är att dels veta om man träffat personen i fråga eller inte tidigare och dels vilken unge det är ok att de plockar med sig hem? Det är skitsvårt.

Igår stod jag och pratade lite med en pappa, som jag var hyfsat säker på att jag träffat en eller tolv gånger innan, när han plötsligt sträckte fram handen. Eftersom jag är en artig människa sträckte jag naturligtvis fram även min hand och skakade hans. "Fast jag tror nog att vi redan har hälsat?" sa jag lite frågande varpå han svarade lugnt "Ja det vet jag att vi har. Jag tänkte bara ta galonbyxorna du höll i handen".

Nästa vecka tänker jag kräva att alla föräldrar har namnlapp på sig(med info på om huruvida vi redan har träffats dessutom) väl synligt. Typ i pannan.

Fredagkväll hemma hos oss

Björn har mutat mig med lösgodis och vin för att få titta på fotboll ikväll. Och jag är ju inte den som är den, så jag låter honom hållas. Så länge det finns godis i min skål tänker jag inte tjafsa.

Av någon anledning tror han att även jag tittar, åtminstone med ett halvt öga, och av någon ännu konstigare anledning tror han också att jag faktiskt lyssnar på vad han säger om matchen. Ibland lystrar jag till och hör saker som "Sverige... Bla bla bla... Inte hittills förlorat en enda match där alla spelare haft matchande kalsonger, ringt sina mammor exakt kl 08.47 dagen innan samt ätit ugnsgratinerad falukorv med äppelmos och kolaremmar till frukost samma dag...."

Då jag hummar jag lite osammanhängande till svar och stoppar in en till mini-toblerone i munnen och så är det bra med det. Det behövs liksom inte mer än så.

Ibland blir han exalterad över att nån av fotbollsspelarna sätter högerfoten före vänsterfoten och springer två meter utan att behöva stanna och dra fingrarna genom håret - och utan att snubbla dessutom! - och så undrar han upphetsat om jag också såg det. Då ler jag bara lite överseende och tänker att, tja - det är ju tur att han är snygg i alla fall. Man kan ju inte få allt liksom.

torsdag 2 september 2010

Natti natti

Nää, jag orkar inte. Jag kan inte komma på en enda rolig sak att skriva. Inte ikväll, jag har mest bara snor i huvudet. Snor, denna ständigt förlamande trötthet samt något som tycks vara hallonglass i håret. Det senare är kanske också det mest förvånande eftersom jag inte ens har ätit det idag.

Hursomhelst, nu ska jag tömma en flaska nässpray i vardera näsborre och så hörs vi i morgon istället.

onsdag 1 september 2010

Sluta vara så bajsnödiga, barn är barn är barn

Heja Ketchupmamman! Jag håller alldeles med. Så klart framtida arbetsgivare inte kommer sitta och leta efter vad mina barn gjorde - enligt mig - när de var bebisar. Det är ju alldeles befängt.

Och så vill jag lägga till en sak. Det här med barn och integritet. Det är klart att de har det, och att man inte får bete sig hursomhelst så att de känner sig överkörda och utelämnade. Men barn och vuxna behöver inte skyddas mot samma saker alltid. För barn är barn. De gör en massa saker hela tiden som vi vuxna både charmas åt och avfärdar som "sånt som barn gör". Och sånt gör alla barn. Det är ju för att de inte har nått samma mentala mognad som de flesta av oss vuxna som de gör alla roliga, charmiga, knasiga och asjobbiga saker.

Det skulle liksom inte vara lika charmigt om jag försökte mata Björns iPhone med en köttbulle (som jag naturligtvis tyckte att det var när Charles gjorde idag med min iPhone. Jättejättecharmigt), eller om jag hela tiden försökte äta upp våra fjärrkontroller, eller leka riddare med en pastakastrull som hjälm. Det skulle bara vara lite... obehagligt.

Inte heller skulle jag uppskatta om Björn varje dag envisades med att hämta och lämna mig på jobbet och berätta för mina kollegor hur jag har sovit i natt, om jag fortfarande är lika lös i magen och hur utslagen på min rumpa ser ut efter ett par dagars diarré. Det skulle faktiskt inte kännas det minsta bra.

Men sånt gör vi med våra barn (åtminstone små barn. Jag hoppas ni som har tonåringar har ändrat ert beteende litegrann iaf) hela tiden: berättar saker om deras bajsrutiner, snyter deras näsor offentligt och berättar för alla som vill höra på om alla söta, dråpliga, hysteriska och i andras öron skittråkiga historier om våra barn. För de är inte vuxna. De behöver inte skyddas från samma saker.

Piggast i stan

Först kom tvåbarns-chocken. Och jävlar vilken chock det var, den sitter fortfarande i. Sen kom två-barn-och-båda-jobba-heltidschocken. Den är inte dålig den heller måste jag säga. Jag är så sjukt trött hela tiden att jag inte vet vad barnen heter längre. Och så går jag och lägger mig långt före klockan 22 nästan varje kväll.

Nu bävar jag inför två-barn-och-båda-jobba-heltid-och-dessutom-planera-och-genomföra-julchocken. Då finns det viss risk för att jag kommer behövas läggas in på sjukhus med tvångströja i en vecka eller sjuttiotre för att repa mig igen.

Att folk som har barn fortfarande har tid och energi kvar till att få fyrtioårskriser och dylikt, det övergår mitt förstånd.

De dagar man inte tjänar pengar får man väl spendera dem?






Vab-dagar, såna tillbringas väl i köpcentrum?