onsdagen den 31:e mars 2010

På tal om att skapa trender

Jag avskyr att frysa om halsen och vill helst ha halsduk eller en liten sjal omkring halsen, gärna ändå in i juni. Så idag blev jag lite irriterad när jag kommit ända ut på gatan innan jag upptäckte att jag glömt min halsduk uppe i lägenheten. Men man är ju innovativ, så jag halade upp en liten barntröja ur skötväskan och knöt kring halsen innan jag stängde jackan. Funkade finfint, jag frös inte det minsta och jackan dolde varje spår av liten ribbstickad tröja i storlek 74 kring halsen.

Synd bara att jag glömde bort det när jag kom fram till Solna centrum (stort inomhuscentrum för er som inte vet) och glatt knäppte upp jackan och visade min lilla barntröja för alla som ville se.



Snyggt va? Jag tröstar mig med att alla kanske inte förstod att det var en barntröja jag hade om halsen. En del kanske bara trodde att jag glömt ta av mig haklappen.

Hörru, det är något som fladdrar i din rumpa



Charles senaste modeidé. Värsta skitfula hänget på pyjamasen. Jag försöker förklara att han inte ser riktigt klok ut, men han blir bara asförbannad och skriker och sparkar så fort jag försöker fixa det. Inte en chans att han får gå ut så där, det säger jag bara. Då låser jag in honom på rummet om han försöker. Gå runt och visa blöjan på det där sättet, oanständigt är vad det är.

tisdagen den 30:e mars 2010

Nu räknar vi lite

Jag har funderat lite. Man måste ju vara smart och ekonomisk och alltid jämföra priser i affären och inte slänga iväg pengar på en massa onödiga saker (som paprika, blomkål och andra äckliga grejer till exempel). Och extra viktigt är det ju som barnfamilj.

Så nu känner jag att jag måste kolla upp om det här med burkmaten verkligen är det bästa och billigaste alternativet för Charles. Och jag tänker, hund- och kattmat? Hur ser kilopriserna ut där? Jag menar, det är ju ihopmosad mat i alla burkar, same same, så hur stor kan skillnaden vara egentligen?

Så helvetes jävla trött

Charles vaknade klockan fem i morse. Klockan fem! Fattar ni att det är typ halv tre vintertid, eller kanske till och med kvart över två. Eller var det halv fyra? Fuck me, det är alldeles för jävla tidigt i alla fall. Oavsett om man går efter vinter-, höst- eller jävla sommartid.

måndagen den 29:e mars 2010

Ingen vanlig jävla tv-lek

Tydligen har vi missat ett jätteviktigt tv-program. Jag trodde att Körslaget på fyran bara var ett sånt där astråkigt nöjesprogram där vuxna människor springer runt och leker och tävlar i oviktiga saker och där tittarna ska ringa in och rösta för dyra pengar. Ni vet, sånt där man tittar på när man sitter där på lördagskvällen lite lagom lobotomerad efter middagen och egentligen vill titta på någon bra film, men man når inte riktigt fjärrkontrollen. För den ligger på platsen bredvid i soffan.

Men jag har uppenbarligen fel. För en av deltagarna har förstått att det här minsann är på liv och död, det här är viktigare än valet i höst och Mona Sahlins handväskor och de smältande isarna vid nordpolen. Körslaget är viktiga grejer nämligen. Så viktigt att om nån jävel råkar göra ett misstag, vilket misstag som helst, ska han eller hon bli av med jobbet. Nån som kanske har jobbat med sånt i flera år, är jävligt skicklig i vanliga fall och har en familj att försörja. Eller åtminstone en katt med kräsna smaklökar. Den personen borde minsann få sparken (och helst deporteras till Sibirien, men det kanske är lite väl starkt att gå ut i tidningarna och säga. Bjästa kanske klingar bättre. Eller Rosengård. Bara det upplevs som ett straff), för så jobbar minsann han i sin organisation. Själv har han aldrig gjort ett misstag i hela sitt liv. Och att råka ta fel på förloraren av kvällens "Körslaget" är ju faktiskt fullt jämförbart med att stå bredvid ett hungrigt haitiskt barn och äta en fet hamburgare utan att bjuda. Så gör man ju bara inte, det fattar väl vem som helst.

För det är ju inte så att han är en dålig förlorare och har svårt att ta att han åkte ut. Nejdå.

söndagen den 28:e mars 2010

Viktiga lärdomar

Saker jag lärt mig den här helgen:

  1. När man är snäll och köper lite choklad som man gömmer till sin sambo för att man själv ska iväg en fredagskväll måste man tydligen inte bara tala om var man gömt det utan även berätta att man gömt något. Väldigt otippat, men jag har lärt mig min läxa. Nästa gång talar jag om att jag gjort det men inte var.
  2. När man åker till Ica Maxi för att storhandla är det enklast om den där jättejättelånga inköpslistan är med. För det blir så svårt att handla när man inte vet vad som ska handlas. Alls. Då kommer man bara hem med mjölk, godis och godis. Trots att det tydligen var tramsiga saker som morötter och potatis som stod på listan.
  3. När man skriver blogginlägg är det bra om man korrläser rubrikerna också, och inte bara själva inlägget. Annars kan det ju tänkas att man stavar timme på engelska (hour) som vår på engelska (our). Och det skulle ju vara pinsamt. Jättepinsamt faktiskt.

Söndagskväll hemma hos oss


Vad gör ni ikväll då? Vi dricker rödvin och borrar lite.

lördagen den 27:e mars 2010

Earth Hour hemma hos oss



Lata unge


I vår familj är det Julius jobb att fylla på toalettpappret i badrummet när det tar slut. Det känns som ett lagom uppdrag för nån som snart fyller tre år, och som alla andra lättlurade ungar har vi fått honom att tro att det är ett roligt jobb också.

Men jag stör mig jävligt mycket på att han inte låtsas se när det är dags att fylla på, att jag hela tiden måste påminna honom om det som nån annan tjatmorsa. Ska det vara så himla svårt att se när det är dags att hämta in nya rullar? Nej, jag skulle inte tro det.

Det blir inga sagor lästa för honom den närmsta veckan kan jag ju lova.

Viktigt att ha koll på dagarna


Alltså, ni gick väl inte på det där med att våffeldagen var i torsdags? Den är ju i dag naturligtvis.

fredagen den 26:e mars 2010

Nersnorad

Alltså, det här med att duscha innan man ska ut och äta. Det är väl ganska överskattat va? Jag menar snor luktar ju inte så mycket.

Hej trött

Man blir ju lätt lite trött av att ha småbarn. Så där så att man känner att man vill sova en stund på dagen varje dag och ändå lägga sig tidigt på kvällen. En slags träning inför livet som pensionär liksom. Och så vaknar man aptidigt på morgonen också, men inte för att man brinner av lust att gå ut på stan och vara asjobbig i Ica-kön i rusningstid, utan för att nån jävel envisas med att skrika tills man går upp. Men men, man går upp vid fem.

Igår orkade jag nästan se klart hela Lyxfällan, det kändes som en seger. Men efter 45 minner kände jag att jag hade räknat ut budskapet, insåg att jag kunde skjuta på att betala räkningarna och gick och lade mig.

Ikväll ska jag ut och äta tapas. Undrar hur många jag hinner med innan jag somnar med huvudet rakt ner i tallriken?

torsdagen den 25:e mars 2010

Typiskt

Men nej! Det här är ju helt revolutionerande! Björn måste uppenbarligen byta jobb, så himla typiskt - han som precis börjat där och trivs så bra.

För hans hjärna har ju utvecklats till att jaga bisonoxar och se tredimensionellt. Och han sitter ju på ett kontor. Ni fattar ju, det funkar ju inte alls. Jag kan inte tänka mig att det finns några bisonoxar där alls faktiskt. Och inte behöver man kunna se tredimensionellt för att hantera en dator?

När jag tänker efter kommer det här drabba väldigt många män. För hur många bisonoxar kan det finnas att jaga liksom? Får man räkna med de på Skansen? Herregud, det här kommer ju bli en jättestor samhällelig ekonomisk smäll. Hur löser vi det här?

Toalettlektyr



Björn gillar att läsa på toaletten och det är väl helt ok för min del. Jag undrar bara varför han nödvändigtvis måste skrynkla till alla små böcker.

onsdagen den 24:e mars 2010

Fuck vintern del två


Jag är helt crazy, heeelt jävla crazy. Kolla bara vad jag gick ut i idag: lilla skinnjackan och gummistövlar utan varma sockar i. Go fuck yourself, vintern!

Dock kommer jag aldrig att få bli modebloggare, jag är inte på långa vägar tillräckligt kobent eller undernärd. Tyvärr, jag hade lite hoppats på det i hemlighet. Men svenska modebloggarmyndigheten sa idag ett rungande nej till min förfrågan.

Protest

Nej, nu får det fan vara nog. Nån måste ju stå upp mot den här jävla översittaren (vintern) annars blir vi aldrig av med den. Nu ställer jag undan mina vinterskor. Det spelar ingen roll hur många återfall det än blir, jag tänker inte sätta på mig dem igen förrän i höst.

Civil olydnad, goddammit!

tisdagen den 23:e mars 2010

Mordiska planer

I morgon ska jag eventuellt gå och köpa mig ett vapen. Ett gevär eller något. Inte för att jag har vapenlicens eller så, eller ens kan hantera ett vapen, men det spelar ingen roll. För kattfan som gick runt och skrek i natt måste sluta. Om jag så hör minsta lilla pip från den i natt skjuter jag den i morgon.

Och kom igen, kåt katt i mars? Kan man bliiiii mer klyschig? Kom igen katten, skärp dig för fan. Den förtjänar nästan att dö bara på grund av det.

Eller så kan jag bara hooka up den med en annan katt av motsatt kön. Fast det är nog enklare med geväret. Bara den håller käften.

Jag gör som man ska

"Bananas are for monkeys" får man lära sig om man tränar på gym. Och man vill ju inte vara en apa. Så jag köpte lösgodis efter träningen istället. För det är viktigt att äta efteråt, jätteviktigt.

Hemma bäst

Fördelen med att ha barnsäkrat barnens rum väl är att man kan ligga på storebrors säng och slumra medan lillebror kryper runt och roar sig själv. Det är också fördelen med att vara just hemma också och inte på öppna förskolan exempelvis. Där får man så konstiga blickar om man lägger sig på soffan och slumrar lite när ens barn leker. Herregud där är det ju barnsäkrat till tusen, så jag fattar verkligen inte varför man nödvändigtvis ska kräla runt på golvet tillsammans med alla barn och låtsas tycka om det.

Och i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt varför de ens bemödat sig om att ställa en soffa där om det inte ens är tänkt att den ska användas.

Hollywood serverar sanningen

Sitter och tittar på He´s just not that into you och inser att jag måste göra slut med Björn. Tydligen vill han inte leva med mig egentligen eftersom vi inte är gifta. Trots nästan sex år tillsammans och två barn.

Jävla skit. Och jag som trodde att vi var lyckliga tillsammans.

måndagen den 22:e mars 2010

Chokladdepression



Jag var faktiskt tvungen att gå ner och köpa den här förut så att Björn och jag kunde dela på den. Ja, för jag har faktiskt lite liiiite ont i halsen, eller ja kanske snart ont i halsen om jag hostar riktigt mycket (och eventuellt dricker några droppar av något frätande. Som propplösning eller så) och då måste man få tröstäta choklad. Och så kliade det lite på min vänstra vad förut, för att inte tala om hur mycket det snöade igår. Så jag hade verkligen inget val.

Och jag har så sanslöst jävla dålig karaktär! Om jag hade varit diabetiker hade jag varit död vid det här laget. Död flera gånger om till och med.

Dubbla möten

Man måste ju försöka. Så vårt förslag på lösning på det där lilla jämställdhetsproblemet är söndagsmöten. Jajamänsan, ett möte där vi sitter ner och kollar vad som ska göras nästkommande vecka och vem som ska göra vad. Mycket jämställt.

Igår var första gången. Jag pratade, Björn satt med sin dator och hummade. Jag planerade, Björn satt med sin dator och hummade. Jag bad honom vänligt men bestämt att lägga undan datorn, Björn fortsatte humma framför den.

Då fick jag ett hysteriskt utbrott och skrek på honom i ungefär tio minuter. Då lade han faktiskt ifrån sig datorn (oklart om det var för att jag skrek eller att han helt enkelt var klar med det han satt och jobbade med) och så försökte vi igen. Men av någon anledning var det en helt annan stämning andra gången. Mer tryckt liksom. Mycket märkligt.

Hursomhelst, nästa vecka hoppas jag på bättre resultat. Mindre skrikande och mer planerande om jag själv får välja.

söndagen den 21:e mars 2010

Glad idag

Fy fan. Ikväll har vi internetuppkoppling som om man skulle sitta med ett långsamt modem i Armenien 1997. Så himla märkligt, jag minns inte att det stod nånstans när vi skrev under för comhem att vi skulle få Sveriges sämsta uppkoppling. Det verkar så konstigt att vi faktiskt skrev under då menar jag.

Men konstigare saker har väl hänt antar jag. Som att det blivit vår och sommar alla andra år fram tills nu. För i år blir det inte det nämligen. Vi kommer få ha det så här tills vi dör nu.

lördagen den 20:e mars 2010

Det är som att vara med i en jävla skräckfilm

Ibland säger jag att han är bara Björns son

Avlastning



Det här är Charles som står och tittar storögt på barnprogrammet som storebror tittar på. Barn under två år ska absolut inte titta på tv, de får ADHD, autism, damp, dålig musiksmak, hål i tänderna och inflammation i stortån.

Men fan vad skönt det är med lite barnvakt medan man lagar mat. Herregud, lite ADHD har väl ingen dött av?

Herren ger och herren tar

Igår fick Björn hem ett brev från försäkringskassan där det stod att han överlåtit 131 föräldradagar till mig.

Några timmar senare fick jag ett brev från försäkringskassan där det stod att jag gett bort 131 dagar. Oklart till vem dock.

Vi hade alltså ett kort fönster öppet där vi hade kunnat utnyttja dessa dagar. Nu vet jag inte vem som har fått dem. Skickligt av försäkringskassan dessutom att se till att jag fick mitt brev några timmar senare samma dag, det hela blev liksom så mycket mer spännande så. Undrar om de stod och gömde sig i porten och levererade breven personligen.

fredagen den 19:e mars 2010

Så många frågor, så få svar

Vår hemtelefon lade av igår, mitt under ett samtal. Jag vet inte riktigt vad den håller på med, men den envisas med att hela tiden blinka "registrera" i displayen. Jag har stängt av den, ryckt ut alla sladdar, tagit ur batteriet, hotat den, mutat den och bankat den lätt i bordet. Ingenting hjälper.

Jag ringde Björn igår när han var på jobbet och beklagade mig och han svarade bara "jag ska titta på den när jag kommer hem". Det hjälpte inte att jag sa att jag redan gjort allt. Sen när han kom hem stängde han av den, ryckte ut alla sladdar, tog ut batteriet, hotade den, mutade den och bankade den lätt i bordet. Det konstiga är att det inte hjälpte den gången heller. Den blinkar fortfarande "registrera".

Så nu vet jag inte om vi ska ta hem en tredje part att gå igenom hela proceduren igen eller om vi bara ska chansa på att något har gått sönder.

Och jag undrar dessutom över vad det är den vill att vi ska registrera. Det är så lagom enkelt att förstå när den inte säger mer än så liksom. Partnerskap? Medlemsskap? Företag?
Det känns ju som att telefonförsäljarna har gått lite för långt när de inte bara ringer längre utan till och med kapar telefonen. Vi är faktiskt medlemmar i Nix, borde inte det täcka även kapning av telefoner?

Störande moment

Det skulle vara så himla mycket skönare att vara föräldraledig om det inte vore för de där krävande barnen. Jag kanske bara har lust att sitta i soffan och lösa korsord och dricka te, men det vägrar de gå med på. Slavdrivare.

torsdagen den 18:e mars 2010

Jobbigt när de inte pratar



Jaha, och hur ska jag tolka det här då Charles? Som att du inte tyckte att det fanns några recept i Buffé värda att spara?

Ett kort mirakel

När jag vaknade i morse kändes det som att nån lassat in ett lass grus i vardera öga. Lite obehagligt alltså. Men jag var villig att bortse från det lilla problemet eftersom jag faktiskt såg nånting när jag slog upp mina ögon! Allt var inte bara suddigt och oigenkännligt som det brukar vara och hade jag inte varit så trött hade jag ropat högt något i stil med:

"Ett mirakel har skett - jag ser! Jag ser!"

Glad i hågen slängde jag benen över sängkanten för att gå ut i köket och berätta detta lyckliga mirakel för Björn.

Sen kom jag på att jag bara glömt ta ut linserna igår kväll innan jag lade mig. Och mulet var det visst ute också. Jävla skitdag.

onsdagen den 17:e mars 2010

Same same



Jag kom att tänka på en sak förut, det är lite märkligt att jag inte gillar hundar. Eftersom att jag har barn menar jag. De är nämligen rätt lika. Ingen av dem protesterar till exempel mot att bli utfodrade direkt på golvet med torrfoder.

Undrar om jag ska anmäla dem till någon slags lydnadskurs i sommar? Kan ju vara kul att göra något tillsammans, och om det kan lära dem att gå fint i koppel är det väl bara en bonus antar jag.

Sisyfosarbete


Fan vad skönt att vi inte gjort något annat än att tvätta de senaste dagarna. För nu är tvättkorgen bara nästan full igen.

Jag gillar trettio

Fy fan vad jag är glad över att jag inte är 14 år och måste gå klädd i leggings och små tunna tygskor utan strumpor i just nu. Det ser så satans kallt ut! Stackars små flickebarn som tvingas gå runt klädda på det där sättet.

tisdagen den 16:e mars 2010

I väntan på nästa trend

Sådärja. Nu har jag varit och tränat (för första gången sen november eller så), så nu har jag gjort mitt inför beach 2010. Jag menar, hur mycket ska man behöva anstränga sig egentligen?

För övrigt väntar jag på att hela den här envisa trenden med att man ska vara smal, vältränad och så jäva sund ska gå över. Hur kul är den egentligen? Och vill man verkligen vara sund, frisk och pigg hela tiden? Det låter så himla... jobbigt. Ansträngande liksom.

Jag tror att nästa trend blir att man ska vara blek, småfet och sockerberoende. Jag kommer vara så jävla rätt då så ni anar inte. Fy fan, jag kommer få skriva egna kolumner i Aftonbladet och starta min egen modeblogg. Ah, ljuva framtid. Jag har alltid vetat att jag någon gång ska bli en trendsetter.

Amningslugg. Chict som fan

När jag ammade Julius tappade jag undre raden av hårstrån i luggen. Det märktes inte så mycket när de försvann, men desto mer när de växte ut igen. Plötsligt hade jag en liten minilugg under min vanliga lugg som såg helt vansinnig ut. Vem klipper sig så med flit liksom? Det var bara snäppet under Britneys, eh spontana, frisyr för några år sedan i galenskap.

Och naturligtvis trillade samma hårstrån av den här gången också. Och nu har jag samma jättekonstiga jättefula minilugg på utväxt igen. Men den här gången vet jag ju att det kommer växa ut och bli som vanligt igen, så jag är inte så orolig.

Eller nej, nu ljög jag. Jag är fan livrädd att det inte ska växa ut igen den här gången. Tänk om jag ska se ut så här nu för resten av mitt liv, med en liten minilugg som ser ut att vara klippt av en galen mentalpatient som råkat sno åt sig en sax och försöker göra så stor skada som möjligt innan en stor biffig vårdare kommer och brottar galningen ifråga och beslagtar saxen?

måndagen den 15:e mars 2010

söndagen den 14:e mars 2010

Och så var det den där lilla detaljen med jämställdhet då

Ok. Först och främst måste jag redogöra för vad jag tror och tycker generellt när det gäller män och kvinnor och jämställdhet.

Jag tror att det inte finns några skillnader alls mellan könen. Så enkelt är det. Jag tror att vi alla är individer och att vi är som vi är på grund av våra gener och vår uppfostran. Visst, det finns massor av forskning som visar att män och kvinnors hjärnor ser annorlunda ut, men den forskningen ger jag inte en tappad råttsvans för. Om man ser på det här ur ett större perspektiv så inser man att det som är dagens sanning när det gäller forskningen, inte alls kommer vara morgondagens sanning. Allting förändras hela tiden. Det som forskningen visade för bara 40 år sedan känns plötsligt så väldigt ouppdaterat och passé och det är naivt att tro att samma utveckling inte kommer ske med det dagens forskning kommer fram till.

Däremot finns det skillnader mellan män och kvinnor, generella sådana som inte nödvändigtvis hänger ihop med varje individs personliga egenskaper, men som är en produkt av vår uppfostran. Redan på förskolan börjar vi att ge barnen flick- respektive pojkegenskaper och så fortsätter det sen genom resten av livet.

När det gäller Björns och mitt förhållande vill vi ha ett jämställt sådant båda två. Men sen brister det någonstans, för vi är långt ifrån jämställda i praktiken. Visst, vi har kommit längre än de flesta men vi har fortfarande långt kvar.

Och jag vägrar - vägrar - gå med på att det skulle vara min berömda kvinnliga simultanförmåga som gör att jag klarar av att initiera en storstädning, planera barnens sommarkläder eller handla nya gummistövlar till Julius. För det är ju inte så att jag gör allt det där på en gång. Och för delen så har jag en ganska usel simultanförmåga. Och det finns samtidigt ingen bra förklaring till varför Björn inte klarar av att rensa ut barnkläder som blivit för små eller planera sommaren med ledighet, resor och dagisschema. För allt sånt klarar han av så fint så på sitt hyfsat avancerade och välbetalda jobb. Visst, det kallas kanske inte "utrensning av barnkläder" på hans kontor, det är mindre troligt att det gör det eftersom han inte jobbar med barn, men principen är den samma. På jobbet klarar han minsann av att planera framåt, se saker som behöver åtgärdas och framför allt åtgärda dem. Annars skulle han nog få sparken tror jag. Men varför fixar han inte det hemma då?

Jo, för här finns ju jag som gör alla de där sakerna. Och innerst inne, trots hans strävan efter jämställdhet, så vill han nog inte riktigt göra alla de där tråkiga sakerna. Och så vet han ju att jag gör dem. Han behöver inte, för nån annan gör det. När han bodde hemma behövde han aldrig nånsin röra dammsugare, tvätta sina egna kläder eller ens städa sitt rum. Allt det där gjordes åt honom. Oftast var han nog inte ens medveten om att det hade gjorts åt honom. Om han däremot såg på familjen och vårt liv som ett jobb (och på ett sätt borde man ju faktiskt göra det - det är ju ändå så himla mycket viktigare än det "andra" jobbet så jag förstår inte riktigt varför man inte kan lägga samma krut och energi på att allting ska vara bra hemma) så är jag helt övertygad om att han skulle klara av att ta precis lika mycket initiativ som jag gör. Det är bara viljan och intresset som sätter krokben för honom. Han är nämligen inte dum. Då hade jag aldrig blivit kär i honom kan jag ju säga.

Jag vet bara inte hur jag ska få honom att vilja vara jämställd på riktigt. Hur jag ska göra för att han ska se var problemet ligger.

Och framförallt så vet jag inte hur jag ska göra för att släppa kontrollen, för att låta honom välja vinterkläder till barnen (tänk om han köper AIK-overaller liksom?) eller packa barnens väska inför övernattning hos mormor (tänk om han glömmer astma-medicinen? Eller tandborstarna? Eller strumpor?). För om jag inte låter honom ta ansvaret för allt det där kommer han inte att kunna göra det heller, hur gärna han än vill.

Bästa boken

Ååh, I lööööv Gunilla Bergensten! Ni bara måste måste måste måste köpa hennes bok, Familjens projektledare säger upp sig. Oavsett om ni har barn eller inte. Oavsett om ni lever ihop med någon eller inte (ja, kanske inte om ni är säkra på att ni aldrig nånsin i framtiden kommer leva ihop med någon, men bara då).

Jag har spanat ganska länge på den här boken men aldrig kommit mig för att köpa den, har läst att hon är lite gnällig och förminskar sin man och att den inte alls är särskilt bra. Men så är det inte. Gunilla är vass, smart och framförallt jävligt rolig. Och så är den kort. Jag läste nästan ut den igår, utmattad som jag var.

Och nu måste jag gå ut och hindra min son från att äta upp blomman (som jag misstänker att han gör just nu, det prasslar väldigt i alla fall) men sen ska jag ge er en jämställdhetsanalys av mitt och Björns förhållande. Guuuuud vad spännande, eller hur? Jag förstår om ni knappt kan bärga er.

Under tiden, köp boken! 39 spänn på pocket, kom igen, det har ni råd med.

lördagen den 13:e mars 2010

Inte det minsta avundsjuk

Jag har så svårt för konstnärssjälar, såna där plågade genier som vet själva att de är så fantastiska och briljanta att det gör ont för dem att bara vara. De är så bra att vi andra liksom inte riktigt förstår hur bra de är, för att förstå det måste man ju vara lika bra som de är och det är det ju ingen som är så därför är det bara just de själva som förstår deras storhet. Hängde ni med?

Och de ser ner lite på oss andra, vi som inte fattar, och tycker synd om sig själva för att de tvingas leva bland så ignoranta och trögfattade jävlar och så gör det ännu lite mer ont i deras små själar när de tänker på hur synd det är om dem.

Och om jag ska försöka definiera den här karaktärstypen lite tydligare och lite mer kortfattat så räcker det kanske med att jag säger två saker: Ola. Rapace.

Herreguuuud vad jag blir irriterad när jag läser den här artikeln. Och för er som inte orkar läsa den kan jag sammanfatta lite kort vad som står där: Ola är en liten pojkvasker som inte klarar av att hans fru är så otroligt mycket större än vad han någonsin kommer bli och det grämer honom så jävla mycket och äter upp honom inifrån trots att han hela tiden hävdar motsatsen - han är så stolt så över henne - men det funkar liksom inte riktigt. Han kan inte ens övertyga sig själv. För det är ju så. Jävla. Orättvist. Det är ju faktiskt han som är familjens stora geni. Han vet ju det.

På frågan om han inte är avundsjuk på sin fru (som har den kvinnliga huvudrollen i Millenniumtrilogin, ifall det är nån av er son lever under en sten) svarar han:

– Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.

Jag skulle hellre leva ensam resten av livet än med en sån man. På riktigt alltså. Vad är man för en människa om man inte ens kan ge sin fru sin oreserverade hyllning när hon gjort något som resten av landet tycks anse är något fantastiskt?

Ja, det sista var ju givetvis en retorisk fråga. Han är ju såklart en plågad konstnärssjäl. Och bara för att jag råkade läsa den här intervjun nu tänker jag titta på alla filmerna, jag som hade tänkt gå igenom livet utan att ha sett en enda av dem, och fan vad jag ska gilla dem. Speciellt karaktärerna.




Bokrea



Den här boken drog ögonen till sig med sitt skrikiga omslag. Men i mitt fall känns det ju ärligt talat lite som att tåget redan har gått. Två gånger dessutom. Det skulle vara lite att köpa "15 festliga partyfrisyrer" till en man som redan tappat allt hår.





Så jag köpte den här istället. Det tror jag Björn blir jätteglad över. Ungefär lika glad som om jag skulle annonsera att jag hädanefter enbart kommunicerade via rövarspråket baklänges.

Snart koma

Jag tror att jag eventuellt har tagit det här med trötthet till en ny nivå. Jag är supertörstig men det finns inget färdigbubblat vatten att dricka, och inget öppnat mjölkpaket. Och jag orkar varken bubbla vatten eller öppna ett mjölkpaket. Det är liksom alldeles för jobbigt.

Björn, jag tror att du får ta och komma hem nu. Innan jag dör av uttorkning.

Tacklar av



Ibland är man helt enkelt för trött för att handla.

Kiss i sängen och ha det bra

Saker man inte vill höra när man tror att minstingen ligger änglalikt i spjälsängen och sover:

"Mamma, Charles har tagit av sig blöjan".

Jag förstår inte

Jag undrar så över en sak, kanske det är nån av er som valt att göra så här och kan förklara varför. Har ni sett att det finns människor som delar ett Facebook-konto med sin respektive, ibland till och med med sin respektive och sina barn? Först tror man bara att det är någon som har ett väldigt långt namn, sen tycker man att det är underligt att det är både kvinno- och mansnamn i ett och samma namn. Till sist förstår man att Bettan Pelle Snorgärsen faktiskt är tre personer - mamma pappa barn.

Jag kan verkligen inte begripa varför. Tror man att det kostar? Att man tjänar in ett par kronor per år genom att bara ha ett konto i familjen? Eller är det kanske läskigt med individualitet? Jag är så nyfiken på de här människorna, delar de andra saker också som vi andra är vana vid att ha för oss själva? Jag tänker på mobiltelefon, pass, jobb och så vidare. Det verkar liksom så himla bökigt. Jag menar, om jag går hemifrån är jag ju van vid att kunna ta med mig min mobil utan att behöva fråga nån först. För att inte tala om familjepass. Kan man ens resa utomlands samtidigt på det? Eller kan man bara åka en i taget? Det är ju i sådana fall helt värdelöst.

Och går man alltid på toaletten samtidigt också? Det skulle verkligen bli supertrångt för vår del, vi har verkligen inte så stort badrum. Framförallt har vi bara en toalett. Men de som delar allt kanske har flera toaletter i samma badrum?

Snälla, upplys mig om ni vet. Jag väntar med spänning.

fredagen den 12:e mars 2010

Fredagsmys ända fram till lördag

Goda vänner bjöd min splittrade lilla familj på middag ikväll. Så långt allting väl. Barnen skötte sig hyfsat (bara ett nerbajsat ombyte, lite skrik och ett och annat tjuvnyp) där, men tog igen sitt goda beteende med råge så fort vi kom innanför vår ytterdörr.

Charles kröp hysteriskt skrikande efter mig i hela lägenheten samtidigt som jag försökte fixa välling, medicin och pyjamas. Julius skulle prompt ha jeans på sig och fick spritt språngande galen när han inte fick det och sprang runt i cirklar och skrek tills han blev så uppjagad att han inte kunde skrika längre utan bara utstötte gutturala läten samtidigt som han hyperventilerade.

Nu sover de båda två och jag ska googla på hur man gör när man lider av granatchock. Vore nämligen fint om jag slapp åka in till akuten.

Fredagsmys

Jag kan aldrig vinna. Om jag får mina egna barn att sova hela natten så tokskriker naturligtvis grannens unge i en sisådär två timmar i sträck. Och när man kliver upp på morgonen snöar det ute.

Trevlig jävla fredag på er.

torsdagen den 11:e mars 2010

Måste felanmäla



Hur mycket jag än spolar får jag inte bort det där jäkla barnmatslocket som ligger där. Bäst jag ringer fastighetsskötaren i morgon, det måste vara något fel på avloppet.


Bra tajming

Jag såg att de har börjat med sommarens bikini- och baddräktsmode i affärerna nu. Perfekt. Just vad jag var sugen på - vinterblek, vinterfet och jävligt frusen - att stå i en iskall och alldeles för ljus provhytt och prova bikinis.

Jag tror jag väntar till efter påskhelgen dock med provandet, jag har en känsla av att jag kommer vara ännu snyggare då.

onsdagen den 10:e mars 2010

Kick offa mig hit och kick offa mig dit

Älsklingen är på väg till Trysil nu för att ha kick off med jobbet där. Jag har varit så upptagen med att tycka synd om mig själv för att jag ska vara ensam med barnen ända till söndag och vara orolig för hur min lille Björn ska klara sig själv så långt borta från mig (-Älskling, det räcker väl med barnbacken för din del? Det var ju ändå ett par år sen du åkte skidor. Va? Inte det? Vadå "åka med de andra", nu tycker jag att du är lite väl dumdristig) - att jag faktiskt glömt bort att han ska vara borta från mig i flera flera dagar. Och fyra hela nätter! Fyra nätter utan kaminen bredvid mig i sängen, fyra morgnar utan att dela morgontidningen med någon vid frukost. Och fyra långa kvällar utan nån som sitter bredvid mig i soffan och frågar om hans fötter är i vägen trots att de är ungefär 4 meter från tv:n för min del.

Vi har aldrig varit i från varandra så här länge förut, det gör faktiskt lite ont i hjärtat. Och man får gråta en skvätt trots att man är över trettio år. Så det så.

Fejkad död



Ha! Jag visste väl att Michael Jacksons död bara var fejkad. Uppenbarligen lever han fortfarande i allra högsta grad och jobbar tydligen som övningsdocka för läkarstudenter. Jag måste säga att jag är imponerad över hur långt han tycks ha kommit i arbetet med sin bacillskräck (fast de kanske inte får träna just mun-mot-mun-metoden på honom).

tisdagen den 9:e mars 2010

Att inte ta sitt ansvar

Igår upptäckte jag en tallrik som någon hade ritat på med en blyertspenna. Jag tog på mig min myndigaste stämma och frågade vem som hade gjort det. Jag menar, det kan ju faktiskt ha varit Björn också. Det är alltid bäst att fråga först.

I alla fall ropade Julius glatt "det är jag" innan han ens såg vad det var för något som jag höll i handen.

Jag trodde att alla barn var programmerade att skylla ifrån sig, så himla typiskt att jag ska ha fått den enda ungen som inte förstått det. Så här kan vi ju inte ha det, jag måste försöka tala om honom tillrätta angående det där. Kan ni förstå hur det skulle se ut om alla tog sitt ansvar hela tiden och stod för sina misstag? Så gör vi absolut inte i den här familjen i alla fall, no way.

Inte en chans att jag erkänner att det var jag som åt upp den sista vaniljbullen idag (Va? Är bullarna slut? Vad konstigt, jag har inte ätit en enda sen släkten var här) eller att det är mitt fel att fjärrkontrollen hamnade längst in under soffan (Det måste vara Julius som råkat tappa ner den bakom soffan när han klättrat runt där).

Det skulle ju bara bli jättekonstigt. Om jag plötsligt skulle börja erkänna. Och så kan vi ju inte ha det.

Om betydelsen av rutiner

Som förälder möts man hela tiden av ett jäääääävla tjat om rutiner. "Barn behöver rutiner", "barn mår dåligt om de inte har rutiner i sitt liv", "barn dööööör om de inte har några rutiner".

Och det är väl kanske sant antar jag. Men barnen är väl ändå lite sekundära kan jag tycka, det man nästan alltid glömmer bort är ju föräldrarna. Och föräldrar, de behöver rutiner kan jag säga.

Så om man som förälder är van vid att ungen sover varje dag mellan halv tio och elva och att man då som förälder kan sova nån timme själv om natten innan varit jobbig (eller om man vill göra det bara för att man kan), ja då får ungen faktiskt lov att sova. Kosta vad det kosta vill!

Och därför ger man inte upp, trots att det tar 45 minuter att få ungjäveln att sova och man måste sjunga samma förbannade visa i ungefär 43 utav dessa minuter. Därför ger man inte upp, trots att man till slut bara får sova i ungefär 35 minuter. För rutiner är jävligt viktiga. Ok?

måndagen den 8:e mars 2010

Det är viktigt med mat




Det är naturligtvis inte så att vi föder upp Charles på enbart barnmatsburkar - herregud, så skulle vi aldrig göra. De där burkarna har vi bara där ifall det skulle bli krig eller om det plötsligt skulle komma hit en tio, tolv åttamånadersbebisar och kräva lunch (oklart vilket alternativ som skulle vara jobbigast). Man vet aldrig.

Charles äter ju givetvis enbart hemlagad ekologisk slow food, något annat skulle vara helt otänkbart. Barn som endast får barnmatsburkar att äta heter ju, som vi alla vet, Kenny som vuxna och tycker att man gott kan ha träningsoverall, tubsockar och badtofflor på sig även när man ska till banken på viktiga möten. Och så vill vi ju inte att Charles ska bli.

Och naturligtvis ger jag honom inte mat direkt ur burken, vilka fullständigt grundlösa och befängda anklagelser ni kommer med här! Om han nån gång skulle vara tvungen att äta en sån där industritillagad burk skulle jag naturligtvis först lägga upp det på en fintallrik och garnera med lite persilja eller annat passande grönt.

För här är vi inte alls slöa med andra barnet, verkligen inte.

söndagen den 7:e mars 2010

Om när vi går på kalas

Klockan tre idag var vi bjudna på födelsedagskalas. För en gångs skull var vi extremt punktliga (försök pricka en tid rätt själva med två barn under tre år - kommer man i tid är det en slump) och kände oss lite nöjda över att kliva in genom porten klockan 14.59. Lite förvånade blev vi dock när vi såg att flera andra gäster redan hade kommit, vi tycktes rent utav vara sist.

Men man vill ju inte vara oartig, så vi kommenterade aldrig de andra gästernas uppenbara etikettsbrott att komma alldeles för tidigt. Huvudsaken var ju att vi skötte oss fläckfritt.

Av en slump såg jag sen när vi kom hem att kalaset tydligen började klockan två. Men vem håller på vett och etikett egentligen? Det är ju bara fånigt.

Veckans google analytics

Men snälla rara ni, vad gör ni där hemma med era husdjur egentligen? Den här veckan har ni bland annat googlat saker som "hamster bryta ben", "hamster kladdiga ögon", "kan man göra med hamstrar" och "hjärnskakning". De två sistnämnda hoppas jag verkligen inte var från en och samma person!

Jag vet inte riktigt vad ni vill ha från mig när det gäller det här, jag är ju naturligtvis emot all sorts djurplågeri (och officiellt anser jag väl också att hamstrar är djur antar jag, jag vill inte hamna i trubbel här) så jag tänker verkligen inte upplysa er om hur ni bryter benen av era små skadedjur eller ännu värre saker.

Seså, ta och kamma er nu och gör er av med dessa små skadedjur istället för att hålla på att plåga dem. Och dra för sjutton inte in mig i era konstiga små böjelser, ok? Nästa vecka vill jag se att ni googlat saker som "skitsnygg", "jävligt rolig", "fantastiskt smart" , eller kanske bara "bäst" och sen hamnat här. Seså, off you go och googla rätt saker nu. Jag vet att ni kan.

Vem kallar du sopa?

Julius har fått en ny stor sopbil i present av farmor och farfar och han har lekt med den hela förmiddagen. Men det räcker inte med att leka lite halvhjärtat, vi ska tydligen vara med allihop i något slags rollspel: "Jag och pappa är sopgubbar, och mamma du är en soppåse"

Och jag ska tala om vad du är Julius, din respektlösa unge, du är arvslös. Så det så.

Om igår

Jag fick min trettioårspresent av Björn igår, finfina platser på en balettföreställning. Det var helt fantastiskt och det var nog bara för tränade ögon det syntes att vi inte riktigt var vana vid den sortens finkultur. Jag undrade till exempel ett tag in i första akten vad det var för en idiot på första eller andra raden som viftade så förskräckligt med armarna hela tiden. Det här konceptet med dirigent var uppenbarligen ingenting jag var så bekant med (eller konduktör som Björn sa igår. Det är inte så lätt alla gånger med svåra och långa ord, men du ska inte skämmas över det älskling. Nej då).

Men vi hade i alla fall inte fula mössor på oss inomhus, clownmönstrade jeans eller grovhånglade i bänkraden.

Godnatt

Balett. Vilka välhängda män måste jag säga. Och ännu mer anmärkningsvärt var att de tycktes vara välhängda i paritet med storleken på deras roller. Det kallar jag välgrundad casting.

I övrigt har jag druckit alldeles för mycket vin, sovit alldeles för lite samt har alldeles för få barn hemma just nu. Jag återkommer i morgon.

fredagen den 5:e mars 2010

På flykt undan giftet

Barnen och jag håller oss borta från vår lägenhet ikväll eftersom anticimex har varit där idag och sprutat canceframkallande medel överallt. Björn däremot ser vi inte som lika viktig, så honom skickade vi hem förut för att röja upp i oredan.

Vi har varit tvungna att tömma klädkammaren nämligen och därför fått det aningens trångt i resten av lägenheten. Men det fixar Björn just nu som sagt. Efter att han är klar med det ska han sätta sig och jobba. Själv sitter jag och slötittar på tv, surfar och äter godis här borta.

I alla fall, anledningen till allt det här - enligt Björn - är att vi fått besök av pälsänglar. Själv trodde jag att det var pälsängrar, men vad vet jag. Pälsänglar antar jag är såna här jobbiga typer i ryska pälsmössor som slår sig ner i klädkammare och svär, röker och dricker en jävla massa vodka. Och det är ju inte så kul när man är en barnfamilj, kan vara svårt att förklara för dagispersonalen varför barnens kläder stinker sprit och har cigarettaska på sig till exempel.

Oavsett vad det är som har bott där (utan att betala hyra bör tilläggas) så har de förhoppningsvis dött nu i alla fall. Om det var större kroppar hoppas jag verkligen att anticimex-gubben tog med sig dem när han var klar. Annars blir det tufft för Björn där hemma ikväll.

Bildlöst

Vad härligt hörrni att ni gillade vår nya hallmöblering, vi jobbade ganska länge med den igår kväll ska ni veta. Jag hade tänkt lägga ut ännu en inspirationsbild, från vårt vardagsrum den här gången. Tyvärr är jag inte hemma utan sitter hemma hos min mamma med hennes pyttepyttelilla rosa tuggummidator och jag kan för mitt liv inte hitta var man slår på bluetooth.

Så bilden får vänta tills i morgon. Men jag kan avslöja att den innehåller inredningsdetaljer såsom svarta sopsäckar, tvättställning samt ett par bag-in-box.

torsdagen den 4:e mars 2010

Feng shui typ



Vi har förresten möblerat om lite i hallen. Vad tycker ni, blev det snyggt?

Avgå alla

Nånstans någon gång förra veckan hörde jag nån meteorolog säga att det skulle bli fint väder på sportlovet. Fint väder, det betyder sol det. Inte fucking jävla snöstorm varenda jävla dag!

Jag är så trött och så less nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det måste väl ta slut nån gång? Eller? Snart kräver jag alla meteorologers avgång om de inte tar och fixar till det här problemet snarast, för så här kan vi faktiskt inte ha det längre.

Kvällssysslor en vanlig torsdag

Jaha, vad gör ni ikväll då? Själv står jag och skakar alla mina kläder över ett vitt lakan för att sen lägga ner dem i svarta sopsäckar. Mycket givande.

Vaccin som problemlösare

Charles sov ända till tjugo i sju i morse (för er utan barn kan jag meddela att det är jämförbart med att få sova ostört till en halv tolv, tolv ungefär). Igår tog han första sprutan mot svininfluensan.

Min fråga är nu: hur ska jag få tag i tillräckligt mycket vaccin för att kunna ge honom en spruta om dagen tills han blir en sisådär 15 år och spelar datorspel om nätterna istället för att störa oss?

onsdagen den 3:e mars 2010

Vad hände?



Jag tog förresten en bild av mig och Björn i biosalongen med våra heta glasögon på. Men jag blir så förvirrad när jag tittar på den, vad hände egentligen? Det var ju vi som hade glasögonen på oss, inte mobilen. Vem utav oss är det på bilden egentligen? Och varför ser näsan ut som en jättestor potatisklump mitt i alltihop? Och varför är jag (eller Björn, kan inte riktigt bestämma mig för om min näsa är mer trolig att se ut som en potatis än hans) skallig med några lösa hårtestar som ser ut att sticka ut i nacken?

Jag vet ju att man kan vara mer eller mindre fotogenisk men jag trodde faktiskt att det fanns gränser.

Snyggo

Jojo. Ikväll har vi suttit i en biosalong och sett ut som två lallande idioter iförda väldigt heta, väldigt snygga 3D-glasögon. Och nej, vi har inte sett Avatar. Av principskäl går jag inte på filmer som handlar om blå människor i trikåer som svingar sig i lianer.

Nej, vi var och såg Alice i Underlandet. En mycket fin liten film. Bäst var Helena Bonham Carter med sitt enorma jättehuvud. Jag känner mig lite inspirerad av hennes karaktär, funderar på att även jag börja vråla "off with his head" så fort någon inte följer min vilja. Jag tror att det kommer lyfta upp hela den här barnuppfostringsgrejen till en ny nivå.

Inte så mycket kris längre

Ikväll har jag varit så där intellektuell igen. Och med intellektuell menar jag häva i sig en flaska rödvin, prata om en bok i fem minuter och sen ägna resten av kvällen åt intressant skvaller som jobbiga släktingar, bröllopsbesvär samt konfliktsökande vänner.

För övrigt har jag helt kommit över dagens tidigare kris. Vem vill vara ung och nykär i Paris när man kan vara rynkig här hemma med hängbröst och bråk om handduksbyten och toalettbesök?

Inte för att jag har rynkor eller hängbröst alltså. Det var bara ett exempel. Jag är skitsnygg, bara så ni vet (och lätt salongsberusad just nu, men det saknar helt relevans i sammahange)t.

tisdagen den 2:e mars 2010

Liten tisdagskris

Jag vill vara ung och nyförälskad och bo i ett somrigt Paris. Istället är jag inte ung och står i snöstorm halvt ihjälfrusen och gungar två snoriga ungar på en sketen lekplats.

Och det är ju också.. Kul. Verkligen.

måndagen den 1:e mars 2010

Om när jag skapade kö i kassan idag

Bara så ni vet är de tydligen skitnoga med att man inte ska kunna handla med bankkort vars sista giltighetstid gått ut. Herregud, ska man verkligen behöva hålla koll på sånt själv också? Lite demens-marginal på en månad eller två borde det i alla fall finnas, åtminstone för oss som är lite till åren.

Och hur viktigt kan det vara egentligen? Pengar schmengar liksom. Det är ju inte så att jag direkt har några på kontot ändå.

De är lika bajsnödiga när det gäller att trycka rätt kod också när man ska handla, sånt himla pedanteri om ni frågar mig. Om jag nån gång nu faktiskt skulle ha råkat få tag i någon annans kort kan jag väl lika gärna få handla lite på det också. Jag menar, man får väl vara lite givmild.

Profetia

Men gud vad härligt att det är 4 minusgrader ute nu efter att det har slaskat i två dagar. Och gud vad härligt att det kommer vara som en jävla isbana ute i morgon när jag ska gå ut. Och vi vet ju alla vad det betyder - bruten lårbenshals. Jajamänsan, jag är över trettio nu. Lika bra att jag packar sjukhusväskan meddetsamma.

Skrikfest

Öppet brev till grannarna. Och alla som gått förbi vårt hus den senaste halvtimmen. Och alla som bor i kvarteret. Och alla som ens viftat med öronen bortåt Sundbyberg den senaste tiden:

Vi har inte försökt mörda våra barn. Vi har inte heller försökt kapa av diverse kroppsdelar med motorsåg, slängt alla leksaker eller tvingat någon att äta broccoli.

Vi har bara klippt håret på Julius. Alla mår alltså bra, ni behöver varken ringa polisen eller socialen.

Tack, det var allt.

Jag går inte ut i onödan

Nej fy fan. Förväntas jag verkligen gå ut i det här jävla vädret för att hämta Julius på dagis? Han kan väl stanna där tills i morgon. Kan de sova lunchvila på de där små madrasserna där kan han nog sova hela natten på en sån också.

Han brukar dessutom protestera när jag hämtar honom och säga att han vill vara kvar där ensam efter att alla andra har gått hem. Upp till bevis säger jag bara!